Uppenbarelseboken – Var, när, hur?

När skrevs Uppenbarelseboken?

Frågan om dateringen av Uppenbarelseboken är en av nytestamentlig forsknings mest omdebatterade frågor. När man väger samman alla tillgängliga infallsvinklar – textinterna indicier, kyrkohistoriska vittnesbörd, arkeologi, romersk historia, judisk apokalyptik och teologiska överväganden – finns det egentligen två huvudalternativ: 

1. Tidig datering: cirka 64–68 e.Kr., under kejsar Nero. 

2. Sen datering: cirka 90–96 e.Kr., under kejsar Domitian. 

Den akademiska majoriteten idag föredrar den senare dateringen, men frågan är om den faktiskt har det starkaste samlade evidensläget. 

Argument för en sen datering (ca 95 e.Kr.) 

1. Irenaeus vittnesbörd 

Den viktigaste externa källan är kyrkofadern Irenaeus omkring år 180 e.Kr. Han skrev något som har uppfattats som att Uppenbarelseboken ”sågs” nära slutet av Domitianus regering. Detta har traditionellt betraktats som avgörande. Problemet är att texten är språkligt tvetydig. Det grekiska pronomenet kan syfta antingen på att Johannes själv sågs under Domitianus tid, eller att själva visionen mottogs då. Dessutom är Irenaeus ensam om detta explicita påstående och skriver cirka hundra år efter händelsen. 

2. Utvecklade församlingar i Mindre Asien 

Församlingarna i kapitel 2–3 verkar ha haft en längre historia: Laodicea är rik. Efesos har ”övergivit sin första kärlek”. Flera församlingar visar tecken på andra generationens kristendom. Detta kan passa bättre omkring år 95 än omkring år 65. 

3. Kejsarkulten kring Domitianus regering 

innebar en starkare betoning av kejsarens gudomliga status. Vissa forskare menar att Uppenbarelsebokens konflikt med ”vilddjuret” och avgudadyrkan bäst förstås i detta sammanhang. 

Argument för en tidig datering (ca 64–68 e.Kr.) 

1. Templet verkar fortfarande stå kvar 

I kapitel 11 får Johannes order att mäta templet: ”Mät Guds tempel…”

Den naturliga läsningen är att templet fortfarande existerar. Visserligen kan detta vara en symbolisk vision, men i judisk apokalyptik utgår symboliken ofta från existerande verkligheter. Om templet redan hade förstörts år 70 hade man kunnat förvänta sig tydligare hänvisningar till denna enorma katastrof. 

2. Tystnaden om Jerusalems fall 

Förstörelsen av Jerusalem år 70 var en av den judiska världens mest omvälvande händelser. Om boken skrivits år 95 är det anmärkningsvärt att: templets förstörelse aldrig nämns uttryckligt, den romerska segern över Jerusalem inte beskrivs som ett avslutat faktum. Istället framstår mycket som ännu framtida. 

3. De sju kungarna (kapitel 17) Vilddjuret har

”Fem har fallit, en är, den andre har ännu inte kommit.”

Om man räknar kejsarna från: Julius; Augustus; Tiberius; Caligula; Claudius; kommer, ”en är”, att peka mot Nero. Detta placerar boken omkring år 68. Ingen tolkning är helt problemfri, men många forskare anser att detta är den mest naturliga läsningen av texten. 

4. Talet 666 

Redan i antiken noterades att namnet Nero Caesar på hebreiska: נרון קסר har talvärdet 666. Detta är ett av de starkaste textinterna argumenten för en neronsk kontext. 

5. Förföljelsen 

Den typ av förföljelse som boken beskriver liknar på flera punkter den under Nero: martyrskap, anklagelser mot kristna, föreställningen om kejsaren som ett demoniskt odjur. Dessutom uppstod tidigt myten om ”Nero redivivus” – att Nero skulle återvända från döden – vilket passar mycket väl med vilddjuret vars dödliga sår hade läkts. 

Domitian var en grym härskare som var skoningslös mot sina politiska motståndare. Men det finns inga belägg för att han startat förföljelse mot judar och kristna.

6. Bokens starka judiska prägel harmonierar med tiden före år 70. 

7. Ireeneus uttalande

Här följer ett citat från en engelsk översättning ur Irenaeus verk ”Adversus Haereses” om när Uppenbarelseboken skrevs, sett i ljuset av aposteln Johannes liv:   

“We will not, however, incur the risk of pronouncing positively as to the name of Antichrist; for if it were necessary that his name should be distinctly revealed in this present time, it would have been announced by him who beheld the apocalyptic vision. 

   For [it or he] was seen not very long time since, but almost in our day, towards the end of Domitian’s reign.” 

   – Saint Irenaeus, Adversus haereses 5, 30, 3

Adversus Haereses skrevs kring år 180. Ireneus refererar till något han I sin ungdom hört Polycarpus, lärjunge till aposteln Johannes, säga. Frågan är om Irenaeus menar att den apokalyptiska visionen skrevs under Domitians tid eller om han menar att den som skrev den apokalyptiska visionen sågs, fanns närvarande (was seen) under Domitians tid.

   Uppfattningen om att Uppenbarelseboken skrevs på 90-talet tycks vila på detta enda utlåtande från Ireneus. 

   John Behr, ortodox präst och teolog med omfattande forskning kring den första kristna tiden, som bl.a. skrivit boken Irenaeus of Lyons: Identifying Christianity (Oxford University Press, 2013) delar uppfattningen om en tidig bok. Uppenbarelseboken skrevs troligtvis på 60-talet, säger han, och är sannolikt skriven av aposteln Johannes. Vad Ireneus menar är att aposteln Johannes sågs vara verksam på 90-talet under kejsar Domitians tid, inte att boken skrevs då.

Om man väger samman alla fakta 

Här måste man skilja mellan: Historisk konsensus cirka 90–95 e.Kr. och kumulativ evidens cirka 64–68 e.Kr. 

Den sena dateringen vilar i huvudsak på ett enda sent kyrkohistoriskt vittnesbörd (Irenaeus) och vissa inferenser om församlingarnas utveckling. 

Den tidiga dateringen stöds däremot av flera sinsemellan oberoende indicier: 

1. Templet tycks ännu stå. 

2. Jerusalems fall behandlas inte som ett avslutat faktum. 

3. De sju kungarna passar väl på Nero. 

4. Talet 666 pekar direkt mot Nero. 

5. Förföljelsesituationen passar den neronska perioden. 

6. Bokens starka judiska prägel harmonierar med tiden före år 70.

7.  Irenaeus menar att Johannes sågs verksam under kejsar Domitians regering, inte att Uppenbarelseboken skrevs då. 

Vår samlade bedömning 

Om man enbart frågar efter den nuvarande akademiska majoriteten, är svaret: cirka 95 e.Kr. under Domitianus. 

Om man däremot frågar efter vilken datering som framstår som mest sannolik när alla tillgängliga evidenslinjer vägs samman utan att ge Irenaeus avgörande företräde, är en datering omkring 65–68 e.Kr., strax före Jerusalems fall, enligt vår bedömning något starkare och förklarar fler av bokens interna data med färre antaganden. 

Det är också därför flera framstående forskare, exempelvis: Kenneth Gentry, John A. T. Robinson, Francis X. Gumerlock, John Behr och J. Stuart Russell m.fl., har argumenterat för att den tidiga dateringen förtjänar betydligt större tyngd än den ofta får i modern forskning.

Jerusalems förstöring 70 e,Kr.

Hur påverkades judarna och Romarriket efter Jerusalems förstöring, och varför nämns inte denna för judarna katastrofala och omvälvande händelse i NT om NT:s böcker är författade efter år 70 e.Kr.?

När Jerusalem och det andra templet förstördes av romarna år 70 e.Kr. innebar det en total kollaps för regionens ekonomi, samtidigt som det tvingade fram en dramatisk strukturomvandling av judisk handel och försörjning över hela det romerska riket. Här är en sammanfattning av hur ekonomin och handeln påverkades, både lokalt och internationellt: 

1. Det lokala ekonomiska systemet raderades ut 

Före år 70 var Jerusalem en av de rikaste städerna i regionen, helt driven av en ”pilgrimsekonomi”. Hundratusentals judar besökte staden årligen under högtiderna, vilket försörjde en enorm tjänstesektor av hotell, matförsäljare, hantverkare och valutaväxlare. 

2. Templet som centralbank 

Templet fungerade inte bara som en religiös helgedom, utan också som regionens absolut största bank och skattkammare där enorma mängder kapital förvarades. När romarna plundrade och brände templet försvann detta ekonomiska nav helt. 

3. Eliternas fall 

Den välmående prästklassen (saddukéerna) som ägde stora landområden och kontrollerade marknaden runt templet förlorade all sin makt och rikedom över en natt. 

4. Jordbruket konfiskerades av romarna 

Judeen var i grunden ett agrart samhälle baserat på odling av vete, korn, oliver och vin. Efter krigsslutet förklarade den romerske kejsaren Vespasianus att i stort sett hela Judeen var kejsarens privata egendom. Mark togs ifrån de judiska bönderna och skänktes till romerska krigsveteraner eller hyrdes ut till oerhörda ockerpriser. Detta slog sönder den traditionella judiska småbondeklassen och skapade en stor grupp fattiga, jordlösa daglönare. 

5. Skattemässigt straff: Fiscus Judaicus 

Före år 70 betalade alla vuxna judiska män världen över en årlig skatt på en halv shekel till templet i Jerusalem. Efter templets förstörelse avskaffade romarna inte skatten, de döpte om den till Fiscus Judaicus och tvingade judarna att fortsätta betala den, men nu gick pengarna istället direkt till det hedniska Jupitertemplet i Rom. Detta var en enorm ekonomisk och psykologisk åderlåtning för den judiska befolkningen. 

6. Den globala effekten: Från bönder till handelsmän 

Den mest långsiktiga och fascinerande ekonomiska effekten av år 70 handlar om den judiska diasporan (spridningen av judar utanför Israel). När templet var borta skiftade fokus inom judendomen från präster och offerriter till rabbiner och skriftstudier. För att kunna läsa Tora introducerades ett unikt krav på att alla judiska pojkar, oavsett samhällsklass, måste lära sig att läsa och skriva. Ekonomhistoriker (bland annat i boken The Chosen Few) har visat att denna plötsliga, utbredda läskunnighet gav judarna en enorm konkurrensfördel under de kommande århundradena.  Eftersom de kunde läsa, skriva och räkna lämnade judarna successivt det tunga, olönsamma jordbruket. De sökte sig istället till städerna och dominerade snabbt högstatusyrken inom långdistanshandel, hantverk, medicin och finansiella tjänster. Deras gemensamma språk och utspridda nätverk över Medelhavet gjorde dem till det romerska (och senare det islamiska) rikets främsta handelsmän. Kort sagt: År 70 e.Kr. krossades Judeens lokala marknad och pilgrimsekonomi totalt, men katastrofen sådde samtidigt fröet till att det judiska folket omvandlades till en av världshistoriens mest framgångsrika och läskunniga handelsdiasporor.

Vad handlar Uppenbarelseboken om?

Många har under årens lopp gett sig i kast med att försöka tolka Uppenbarelseboken med mycket skiftande resultat. Vi vill inte göra ett sådant försök, men vill ändå, efter att ha lyssnat till många teologer och förkunnare, ge några synpunkter då det gäller denna bok. 

Man bruka nämna fyra olika tolkningsmetoder då det gäller Uppenbarelseboken: Preterism, historism, idealism och futurism. 

Preterismen (Partial Preterism) ser större delen av Uppenbarelseboken uppfylld i det förflutna, främst under första århundradet e.Kr. Historismen ser profetiorna som något som utvecklats genom historien från den tidiga kyrkan till sluttiden. Idealismen förstår profetior som tidlösa symboliska eller andliga sanningar snarare än specifika historiska händelser. Futurismen menar att de flesta profetiorna ännu inte har uppfyllts utan ligger i framtiden.

Det finns åtminstone fyra grundläggande frågor man bör ställa sig när man läser Bibeln.

1. Vem är författaren till en viss text? Bakgrund, kultur, historiska sammanhang, m.m.

2. Vem riktar sig författaren till? Läsarens historiska sammanhang, m.m.

3. Vilken typ av skrift handlar det om?

4. Vad är syftet med det författaren skriver? 

1. Vem är författaren? 

Ofta har man tillskrivit aposteln Johannes denna skrift. Språket i skriften tycks emellertid skilja sig betänkligt från Johannes evangelium vilket gjort att en del exegeter tror att författaren är en annan Johannes. Språket i Uppenbarelseboken är torftigt och har inte samma kvalitet som Johannes evangelium och Johannesbreven. Kanske hade aposteln olika skrivare som gjort att språket i de bägge skrifterna skiljer sig åt. Hur som helst är författaren med stor sannolikhet judisk med stor kännedom om Gamla testamentets böcker. Den gängse uppfattningen är att det är aposteln Johannes som är författaren, det verkar vara den hållning den tidiga kyrkan hade.

2. Skriften riktar sig till sju församlingar i Mindre Asien. 

Det finns olika tankar om tidpunkten. En del tror, främst p.g.a. ett omdebatterat uttalande av kyrkofadern Irenaeus att den författades under 90-talet. Men det finns även starka argument för att den författades på 60-talet innan Jerusalems förstöring.
   Samtidigt kan man se Uppenbarelsebokens existentiella innehåll som tidlöst. Det handlar både om dåtid, de sju församlingarnas historiska situation; Nutid, vår egen tid; och Framtid, vissa saker som en ny jord är ”redan, men ännu inte i sin fullhet”.

3. Skriften är en judisk skrift 

till största del skriven med ett apokalyptiskt språk som förekom vid denna tid. Apokalyptiken är politisk, existentiell och symbolisk litteratur. Den är full av bilder med ursprung från Gamla testamentets profeter och kan inte tolkas bokstavligt. Dåtidens läsare som var vana vid denna typ av symbolspråk och hade de politiska och religiösa händelser som boken berör inpå knutarna, hade troligtvis inte samma problem som vi i dag att förstå vad den handlade om. 
   Någon har kallar apokalyptiken för underjordisk kristidslitteratur. Uppenbarelseboken skrevs i kodad form för att överheten inte skulle kunna förstå, men den kristna församlingen skulle kunna avkoda det som skrevs och ta det till sig. Uppenbarelseboken avslöjade vad som skedde bakom kulisserna i den andliga världen, vilket medförde omvälvande förändringar i det samhälle man levde i. 

4. Syftet är enligt inledande rader att varna och styrka församlingarna, 

”för att visa sina tjänare vad som snart måste ske … för tiden är nära” (Upp 1:1,3). I slutet av boken kommer en uppmaning: ”Och han sade till mig: ’Försegla inte profetians ord i denna bok, för tiden är nära ’”(Upp 22:10). 

De sju församlingarna levde under första århundradet och det som snart måste ske, och att tiden är nära, bör för dem betyda något i deras närtid, något som huvudsakligen skedde i det första århundrandet. Det verkar märkligt om budskapet till de sju församlingarna under första århundradet handlar om något som inte har med dem att göra utan om något som ligger tusentals år i framtiden, något som de knappast har någon nytta av att veta. Boken har även ett tidlöst budskap eftersom den visar Jesus fullkomliga och slutliga seger över de onda makternas försök att skada Guds rådslut och Guds folk. Många förkunnare pekar på likheter som finns i vår egen tid och det kan man naturligtvis göra, historien upprepar sig.

Reflektioner
Vi har tagit del av ett flertal utläggningar som förlägger Uppenbarelseboken till det första århundradet innan Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. Med denna syn på Uppenbarelseboken förmedlas ett narrativ där boken varnar för romarnas första stora förföljelse av den kristna församlingen som kom genom Nero, vars namn ” Nero Caesar” har talvärdet 666 på hebreiska eller 616 på Latin, vilken finns på en del manuskript. Det är känt att Nero startade den första stora förföljelsen av kristna från romarnas sida. Tidigare var det främst judarna som förföljde de kristna. En förklaring till talet 616 är att man i en kopiering av skriften som främst riktade till romerska läsare ville förtydliga vem vilddjurets tal syftade på. De romerska kejsarna präglade mynt med sina namn och ämbeten. På så sätt var Neros bild och skriften Nero Ceasar känd i hela det romerska imperiet. 

Neros order om att slå ner de judiska upproren som börjar kring år 66 ledde till Jerusalems och templets förstöring 70 e.Kr. och utmynnade i det judiska trauma som har fortsatt fram till vår egen tid. Det Gamla förbundets, det mosaiska förbundets, ordning upphörde när Templet förstördes och tempeltjänsten upphörde. Ur ett judiskt perspektiv vid denna tid handlar det om den judiska tidsålderns undergång. 

Jesus hade profeterat om en dom över Jerusalem och det trolösa Israel:  
”När ni ser Jerusalem omringas av arméer, då vet ni att dess förstörelse är nära. Då måste de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse. Ve dem som väntar barn eller ammar under de dagarna, för landet ska drabbas av stor nöd och vredesdomen ska nå detta folk. De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk, och Jerusalem ska trampas av hedningar tills hedningarnas tider är fullbordade.” (Luk 21:20-24). 
   I Matt 23 uttalar han sju verop över de skriftlärda och fariséerna och förklarar han att deras hus ska lämnas öde. Vers 35-36 ”Så kommer över er allt rättfärdigt blod som har spillts på jorden, från blodet av den rättfärdige Abel till blodet av Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. Jag säger er sanningen: Allt detta ska komma över det här släktet (generationen). Tidigare generationer hade avvisat och dödat profeterna som Gud sände, men denna generation avvisar och dödar Guds egen son. Därför kom allt rättfärdigt blod över denna generationen. 
   Jerusalems förstöring är mycket väl dokumenterad genom den judiske historikern Josephus. Hans skrift ”Judarnas krig” finns i svensk översättning. I bok VI där Josephus på generalen Titus begäran försöker förhandla med den judiske krigsherren Johannes av Gischala, som var orsaken till templet undergång, fann han inget gehör utan bemöttes bara med förakt och smädelser. Josephus ropar indignerat över muren till Johannes:

”Än en gång skriker du ut din vrede och smädar mig. Och jag förtjänar det som är värre än så, jag som trotsar Ödet och förmanar dig, och kämpar för att rädda dem som Gud redan dömt. Finns det någon som inte känner till de gamla profeternas skrifter och det orakelspråk som hotfullt vilar över denna olyckliga stad, och som nu håller på att gå i uppfyllelse? Ty de förutsade att staden skulle falla så snart någon dristade sig till att spilla sina landsmäns blod. Och har inte templet, ja hela staden fyllts med era lik? Det är ju Gud, Gud själv, som med romarnas hjälp för den renande elden till helgedomen och utplånar den stad som är till brädden fylld av orenhet.”

Josephus ser Jerusalems förstöring som Guds dom över en orättfärdig stad. 

En del teologer och förkunnare förlägger Uppenbarelseboken till Domitius tid i slutet på första århundrandet e.Kr. Den kristna församlingen var inte utsatt för förföljelse just då men blev det senare på 200-300-talet innan Konstantin gjorde kristendomen till ”statsreligion”. Man ser då Uppenbarelseboken som något som utspelar sig genom historien. Luther t.ex. såg Leo X som vilddjuret och Antikrist. Samtidigt hyste Luther tvivel över Uppenbarelsebokens autenticitet och undrade om den verkligen borde ingå i den bibliska kanon. 

Det finns många utläggningar som förlägger huvuddelen till en fjärran framtid. Detta sätt att tolka blir mycket spekulativt, ibland relaterat till dagfärska händelser som förmedlas genom nyhetsmedia. Många som praktiserat denna tolkningsmetod har fått se sina förutsägelser krascha när det politiska landskapet förändrats. Det största problemet med denna tolkning är att den inte går att bekräfta eftersom framtiden ännu inte har infunnit sig. 

Om man vill gräva djupare om Uppenbarelsebokens författarskap och tillkomst finns det mängder med material att tillgå, både som försvarar en tidigare och en senare tillkomst.

Hur som helst så bör man förstå Uppenbarelseboken som en skrift för att varna de sju församlingarna för svårigheter och förföljelse som skulle komma i deras närtid, men även uppmuntra dem till att vara uthålliga, för segern är redan given genom Jesu död och uppståndelse. 

När man väl placerat en biblisk text i sitt historiska sammanhang kan man se paralleller till sin egen tid. När de nytestamentliga författarna talade om den sista tiden gjorde de ett avstamp i deras egen tid. Den sista tiden och de yttersta dagarna började med Jesu uppståndelse och pågår för närvarande. En del av det som Uppenbarelseboken beskriver ligger i vår framtid. Till exempel kan man se: ”En ny himmel och en ny jord”; ”Det nya Jerusalem, lammets hustru, färdigsmyckad som en brud, som kommer ner från himlen till jorden”, som något som hör hemma i kategorin ”redan, men inte ännu i sin fullhet”. 
   Dessutom är Uppenbarelseboken, med sitt apokalyptiska språk, en skrift som inspirerat konstnärer, författare, musiker och vanliga bibelläsare i alla tider. 

Sammanställning av material från böcker och artiklar som berör ämnet.

Christer Brandt / Tommy Lindén