31 Teser om ändens tid / A.A. Leenhouts

31 TESER OM ÄNDENS TID

AV PASTOR A.A. LEENHOUTS

Många gånger under årens lopp har kristna trossyskon efterlyst en kort sammanfattning av pastor A.A. Leenhouts profetiska budskap. För många år sedan, på1960-talet, fanns en sådan sammanfattning i form av en småskrift kallad ”31 teser om ändens tid”. Alltför snabbt tog dock denna upplaga slut.

ECN, Evangelisch Contact Nederland, en stiftelse som har till sin uppgift att sprida information om detta profetiska budskap, har nu glädjen att på nytt kunna tillhandahålla denna småskrift.

Samtidigt förbereds denna gång också en upplaga på ett flertal andra språk.

Må den svenska översättningen, som härmed presenteras för kristna i Sverige, bli till välsignelse samt bidra till förståelsen av Guds plan för världen, för församlingen och för Hans egendomsfolk Israel!

Stockholm, maj 1987

Amsterdam November 1960

* * *

Prisad vare Gud, vår Herres, Jesu Kristi Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himmelen.

Kära bröder och systrar i Kristus,

Genom pastor W. Glashouwer har jag fått mottaga en anhållan från församlingskretsen i Baarn om att skriva ned några punkter angående den profetia, som Herren gav mig 1948.

Eftersom denna profetia i ett enda slag berör alla stora andliga frågor i vår tid, är det inte lätt att ge en sammanfattning i form av teser. Ändå vill jag gärna försöka att tillmötesgå denna begäran, eftersom jag har förstått, att detta är ett uttryck för en äkta önskan att ta på allvar bl.a. den apostoliska förmaningen i Första Tessalonikerbrevet 5:19-21.

Vidare nådde mig samtidigt en begäran om att framlägga budskapet för diskussion vid en samling för samtliga pastorer inom ”Broderskapet av Pingstförsamlingar”, alltså ännu en anledning till att göra en kort sammanfattning i form av teser.

Må Herren genom sin Ande leda er fram till hela sanningen, när ni fördjupar er i det som följer.

Undertecknad A.A. Leenhouts

* * *

DE 31 TESERNA

När profetior skall prövas, är det nödvändigt, att också lägga märke till vid vilken tidpunkt och under vilka förhållanden en profetia gavs.

Den profetia, som det här handlar om, gavs år 1948, just innan ”Kyrkornas Världsråd” konstituerades och samtidigt som det ”Kristna Kyrkornas Internationella Råd”, ICCC, var i förbön. Detta år grundades också staten Israel!

PROFETIAN 1948:

Mina barn har bett och Jag svarar. Nej, Jag skall inte ge antikrist den äran att driva samman mitt folk, utan Jag skall göra detta genom mitt Ords piskrapp. Se, Jag står på randen av er existens…….

Om Jag tiger i två dagar, tror du då, o, människa, att en uppfyllelsens dag aldrig skall lysa över mina friköpta?………

Jag skall i hämnd övertaga ropet från dem som hånade mig, när Jag hängde i helvetets djup och kalla Elia och min hämnd är barmhärtig. Min Ande ryker efter Elia.

Uppfyllelsen av Uppenbarelseboken 10 innefattar bl.a. en uppfyllelse av Malaki 4:5-6 och detta i den betydelse som Jesus åsyftade då Han, efter sitt förhärligande på berget, sade till lärjungarna: ”Elia skall komma och återställa allt”. Matt. 17:11.

Johannes Döparens framträdande är en för-uppfyllelse av de sista orden i Gamla Testamentet.

Att en ”annan ängel” framträder i Uppenbarelseboken 10 tyder på att något inträffar, som inte rör sig på samma plan som framträdandet av de basunerande änglarna i kapitlen 8 och 9. Inte heller kan man dra någon rak linje från den sjätte till den sjunde ängeln. Den ”andra ängeln” är en intermezzo-ängel.

Av beskrivningen av intermezzo-ängelns gestalt och handlande framgår, att den ropar ut över hela världen ett profetiskt budskap som förberedelse till alltings fullbordan.

Gud förblir trogen det, som Han lät Amos säga i Amos 3:7: ”Sannerligen, Herren, Herren gör alls ingenting utan att ha uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna”. Någon fullbordan är alltså inte att vänta med mindre än att åskornas hemlighet i Uppenbarelseboken 10:4 har uppenbarats för församlingen och världen genom profetia.

Vår Gud och Frälsare Jesus Kristus avslöjade 1948 åskornas hemlighet. Detta mysterium innefattar den hednakristna församlingens utlovade fullhet. Genom den skall Israel uppväckas till avund (Rom. 11 : 11 ) och likaså komma till fullhet (Rom. 11:25-26). Det sistnämnda kommer att leda till att tider av vederkvickelse bryter fram (Apg. 3:19), satan binds och det s.k. tusenårsriket upprättas {Upp. 20:2-3).

Denna tvåfaldiga andliga uppståndelse (Hes. 37) är en underpant på tidens fullbordan. Ängelns ed innebär att en hemlighet förverkligas och uppfylls inom historiens ram, att den jordiska, historiska tiden skall upphöra och Guds hemlighet fullbordas.

Uppenbarelseboken 10 kungör sålunda en för-fullbordan som resultat av den första plågoserien (Upp. 8 och 9) och alltsammans är ett vittnesbörd av den Helige Ande Joh. 16:8-11).

Där de båda plågoserierna i Uppenbarelseboken 8 – 9 och 15 – 16 beskrivs i de egyptiska plågornas motsatser, måste de uppfattas som ett tillkännagivande av Guds exodus-gärningar.

Exodus är endast möjlig genom kraften i Lammets Blod och den är en utstrålning av härligheten i Namnet Jahve Jag är den Jag är (2 Mos. 3:14; 6:1-7).

Namnet Jesus betyder ordagrant ”Jag är den Jag är frälsar”. Genom Hans Blod åstadkoms Guds folks verkliga exodus ut ur satans makt, ut ur synd, sjukdom, död och dom. Han är ett återsken av Guds härlighet och Hans väsens avbild (Hebr. 1:3, 1917 års övers.).

Det judiska folkets förkastande av Jesus innebar ju ett ytterst allvarligt angrepp på Guds NAMN och straffades med motsatsen till exodus, nämligen exil över hela världen.

Då det judiska folket återvände till det heliga landet utan att ha omvänt sig och vågade att officiellt försöka upphäva exilen utan att erkänna Jesus, kom omedelbart samma år ett tillkännagivande från Honom, som uppehåller världsalltet genom sitt mäktiga ord, att Malaki 4:5-6 och Uppenbarelseboken 10 har gått i uppfyllelse. (Detta skedde alltså 1948, red. ECN)

I Israels förbundsrelation till den Evige kan man iakttaga en fast lagbundenhet, nämligen denna: Om Israel bryter förbundet genom otro och ett syndigt liv och fortfar i detta, blir följden ständigt och jämt att folket straffas med förskingring bort från det heliga landet.

Även med tanke på 2 Mos. 4:22 ”omintetgörs icke Guds ord”. Helt i linje med det messianska löftet, som gavs redan åt Abraham, kallas Israel där Guds förstfödde och har därmed ställts av Gud till representant för hela mänskligheten. (Se även Matt. 23:35.)

Samma sak gäller landet. Gud är i färd med att återskapa! Åt den renade och återlösta församlingen vill Gud ge den nya jorden. Israel och landet Kanaan är ett förebud för och en underpant på detta. {Hes. 38:12.)

Om alltså Israel och det heliga landet hotas av total utplåning, hotas likaledes hela mänskligheten i vår tid av detsamma.

Namnet JAG ÄR DEN JAG ÄR kommer att ha en dubbel verkan. A ena sidan visar sig Hans helighet i domen, i hotet om total utplåning. A andra sidan visar sig Hans barmhärtighet genom att Han utgjuter Andens fullhet över hednavärlden, varigenom Israel skall lockas till avund. Så kommer barmhärtigheten att besegra domen (Rom. 11:25 ff.).

I enlighet med Galaterbrevet 4:4 och Efesierbrevet 1:10 måste begreppet ”hedningarnas Fullhet” förstås utifrån Guds handlande, då Han infriar sina löften. Det innebär, att Gud infriar det löfte, som Han redan gav åt Mose, nämligen att Israel skulle komma att retas till avund genom hedningarna (5 Mos. 32:21).

Församlingens enhet och fullhet är en nytestamentlig uppfyllelse av Karmeldomen i Gamla Testamentet. (Den falska syntesen krossas, genom kraften i Namnet Jag är den Jag är återsamlas stenarna till det sönderbrutna altaret i ett tidsläge av dödshot, eld på altaret, omvändelse, överflödande regn, återupprättelse.)

Genom det som händer skall Israel kunna upptäcka, hur samma Namn JAG ÄR DEN JAG ÄR är verksamt i den hednakristna församlingen genom Jesu Ande, Han som for upp över alla himlar, för att Han skulle uppfylla allt (Ef. 4: 10, 1917 års övers.).

Alla ekumeniska strävanden och all nit för att nå fullhet bör vara i samklang med det oupplösliga förhållande mellan judar och hedningar, som Gud har bestämt i sin frälsningsplan! Det måste bli en hjord under en herde: ” … till dess hedningarnas fullhet kommit och så skall hela Israel bli frälst” (Rom. 11:25-26, vår övers; jämför även King James’ version; Luk. 21 : 24 ).

Apostlagärningarna 15:12-i8; Lukas 2:32-33; Psaltaren 98:2-3; 126:2-3. Berättelserna om Josef, Rut och Jona.

Varje framtidstro som lösgör Israels omvändelse från den fullhet, avsedd att locka Israel till avund, som Gud skall ge till hednavärlden, strider mot den Heliga Skrifts fortlöpande vittnesbörd, såväl i Gamla som i Nya Testamentet, förlamar vår missionskallelse gentemot Israel, hämmar vår strävan efter andliga gåvor och är enligt Pauli ord i Rom. 11:25 en källa till självklokhet, alltså till tvister och tvedräkt.

Om vi i vår framtidsförväntan placerar församlingens bortryckande före Israels omvändelse, avtrubbas vårt missionsansvar gentemot Israel. Sedan förstår man inte heller längre att det s.k. tusenårsriket tillhör den Helige Andes bevismaterial (Joh. 16:11). Och den nästsista hemligheten i Uppenbarelseboken 10 tar man inte med i beräkningen, medan Jesus ändock har lovat, att sanningens Ande skall leda oss till hela sanningen (Joh. 16:13).

Bortryckandet av församlingen som en uppfyllelse av löftet till församlingen i Filadelfia (Upp. 3:10) sker efter hedningarnas och judarnas fullhet, alltså efter Gudsrikets genombrott i form av en för-sabbat.

De som av Gud räknas till denna församling går från en fest till en annan, från för-sabbat till evig sabbat och är inte med i den prövningens stund, som kommer över hela världen EFTER det tusenåriga fredsriket. För-uppfylielser av bortryckandet är ju möjliga, ty löftet gavs redan åt den historiska församlingen i Filadelfia. Uppenbarelseboken 3:7-13 och förmaningen ”Var på er vakt, ty ni vet icke, vilken dag er Herre kommer”, gäller för alla tider. Att vara kristen innebär ATT LEVA I FÖRVÄNTAN PÅ JESU TILLKOMMELSE ( 1 Tess. 1:10).

Löftena i 1 Tess. 4:16-17 går i uppfyllelse på den yttersta dagen, ett par verser längre fram kallad ”Herrens dag” och de får inte likställas med löftet till Filadelfia-församlingen.

Varje uppfattning som placerar Jesu återkomst, omnämnd i 1 Tess. 4: 16, före världens slut skadar den Helige Andes verk. En sådan förväntan kommer dessutom i konflikt med Joh. 16:7, Joh. 14:16, Matt. 28:19-20 och även med Joh. 17:15 och Apg. 3:21.

En interim-period under vilken Jesus är kroppsligen närvarande på en jordisk tron i Jerusalem skulle innebära, att trosordningen ogiltigförklaras. Det är emellertid så, att Anden har kommit för att överbevisa om dom, ty denna världens furste har blivit dömd.

För-fullbordan i form av tusenårsriket är Andens mäktigaste och djupaste vittnesbörd om att fullbordan kommer. Detta sker under lejonets starkaste rytande. Därför har Herren just i samband med detta talat om sanningens Ande, som skall leda fram till hela sanningen och förkunna vad komma skall (Joh. 16:13).

DISPOSITIONEN I BIBELNS SISTA BOK ÄR ENLIGT FÖLJANDE:

Kapitel 4:       Tronen.

Kapitel 5:       Lammet i centrum.

Kapitel 6: Den allmänna översikten över världshistorien.

Kapitel 7: En tröstevision, i vilken det redan förutsägs vad plågoserien leder till. Jämför kapitel 7 med 14, som i samma avsikt systematiskt har placerats före kapitel 15 och 16.

Kapitel 8-9: Den första plågoserien, beskriven med ett bildspråk hämtat från plågorna i Egypten, utmynnande i intermezzo-händelseni Uppenbarelseboken 10.

Kapitel 10: Intermezzo-händelsen, ett tecken på kraften i Lammets Blod, uppenbarad i en exodus, i fred för världen, i för-sabbaten. Bindandet av satan blir uppenbarat som en frukt av korset. Efter det att församlingens altare har återupprättats, blir hela världen ett enda altare av tillbedjan.

En underpant på fulländningen.

Serien, kapitlen 11 – 20, utgör en enda helhet och handlar alla om historiens sista runda.

Kapitel 11: På samma sätt som kapitel 6 gav den allmänna översikten över världshistorien i dess helhet, ger kapitel 11 den allmänna översikten över den sista fasen, den korta halva tiden.

Kapitel 12: Det ger en rekapitulation, en återblick och en översikt av de grundmotiv som dominerar kampen alla tider igenom. De djupaste bakomliggande orsakerna blottläggs och satan, som återigen blivit fri, vänder sig i vrede mot återstoden av kvinnans säd.

Kapitel 13: Hur han konkret går tillväga får vi erfara i kapitel 13. Han uppbådar antikrist och den falska profeten.

Kapitel 14: När nu omtalats hur djävulen organiserar sin sista attack, skall också beskrivas hur Gud går till motanfall.

Innan detta får vi dock en tröstevision, i vilken de blodköptas säkerhet och seger beskrivs för oss som redan vunna, precis som innan den första plågoserien i kapitlen 8 och 9.

Kapitel 15-16: Den andra plågoserien, också den beskriven med ett bildspråk hämtat från plågorna i Egypten.

Kapitel 17, 18 och 19: Dessa kapitel behandlar de sista plågorna i detalj. Här beskrivs domen över den stora skökan, antikrist och den falske profeten och slutligen över satan.

Kapitel 20: Detta kapitel avslutar serien 11-20 och uppenbarar för oss hur djävulen var bunden under tusen år och för en kort tid måste släppas lös. Den tidsperiod under vilken satan är lös, är lika med den korta halva tiden. Jämför kapitel 16:12-16 med kapitel 20:8-9 och Matteus 24:29. Strax efter den tidens vedermöda börjar de kosmiska katastroferna. På den yttersta tidens vedermöda under antikrist följer inte någon jordisk historia längre, inte heller något tusenårsrike! Kapitel 20:4-6 ger oss i apokalyptiskt bildspråk ett gudomligt utlåtande om martyrerna.

Ovannämnda schema visar tydligt den sista bibelbokens litterära lagbundenhet, nämligen att ständigt placera det allmänna först och därefter utveckla detaljerna. Dessutom står allt under Jesu segertecken. Utifrån detta glädjefyllda apriori sjungs, profeteras och redogörs för vad som komma skall. Boken är HANS som är och som var och som skall komma – en åminnelse av Namnet Jahve. Och på grund av att allt beskrivs i exodusmotiv låter apokalypsen ett mäktigt Halleluja genljuda genom hela historien.

Två gånger slutar en plågoserie med att, liksom i Egypten, de förstfödda drabbas. Den första gången i kapitel 8 och 9, då Israel, som nu står på antikrists sida genom sin otro, drabbas men än en gång vidrörs av Guds barmhärtighet.

Detta leder till att en för-sabbat gryr för hela världen. Den andra gången i kapitel 15 och 16, då likaledes Israel drabbas, alltså den förstfödde.

Jämför Matt. 24:15 och Upp. 16:19, 18:6 – det dubbla är bestämt för den förstfödde – och Upp. 18:24 med Luk. 13:33-35, Upp. 11:8 och Upp. 20:9.

Denna sista plågoserie utmynnar i den eviga sabbaten.

Kurvan för ändens tid uppvisar samma form som i Elia-berättelserna, i ett djupläge sker en upprättelse, därefter kommer återigen nedgång och förföljelse genom Isebels efterapning samt ett verkställande av domarna över Ahabs hus. Samma linje finns också i Israels tidiga historia.

Det första uttåget ur hungersnöd går över Egypten och kommer till stånd genom Josefs profetgärning. Sedan bor de i fred i landet Gosen.

Så snart en farao framträder, som inte kände Josef, uppstår ett förtryck, vilket är en skuggbild av vedermödan i den yttersta tiden, men även en exodus-operation och en förflyttning av Guds folk till löfteslandet äger rum.

Alltsedan patriarkernas tid finns en tre-tvinnad tråd: GUD, ISRAEL OCH DET HELIGA LANDET. Emedan Israel är Guds uppenbarelse-folk, har denna relation en mönstergill karaktär: den är en bild och ett tecken för hela mänskligheten. Därför ser vi Gud ständigt tala genom profeter så snart som relationen hotas, bryts eller återupprättas. BETEL och PNIEL återkommer ständigt!

Alla profeter slår larm när denna relation aktualiseras. Då ryter lejonet och det står fast, att det profetiska ropet i Upp. 10 har att göra med samma relation: GUD, ISRAEL OCH DET HELIGA LANDET.

När ett avfall återigen sker bland alla folk, även bland judarna, efter det att tusenårsriket upprättats på ett mäktigt sätt, framträder än en gång de två vittnena {Upp. 11, red. ECN), relationen Gud – Israel – det heliga landet aktualiseras för sista gången och förödelsens styggelse stiger fram, om vilken Daniel och vår Herre har talat. {Dan. 10:14 – 12:4; Matt. 24: 15-21; red. ECN.)

Då sätter Gud själv punkt för världshistorien och det nya Jerusalem kommer ned från himmelen, från Gud. Smyckad som en brud, prydd för sin brudgum…

Den som har bruden är brudgummen.

Även profetia skall försvinna. Och varje sann profet, som lever och lider för brudens utsmyckning och för att förbereda bröllopsfesten, måste instämma i Johannes Döparens ord:

HAN MÅSTE VÄXA TILL, JAG FÖRMINSKAS.

Med broderlig hälsning, I Honom er förbundne,

A.A. Leenhouts

* * *

Denna skrift av A.A. Leenhots är upplagd av Stojan Gajicki.