Teologi – Guds vetenskap
På visst sätt förstår jag mycket väl varför somliga människor stöts bort av teologin. Jag minns en gång när jag hållit en föreläsning att en gammal väderbiten officer reste sig och sade: ”Jag har inget bruk för all den där bråten. Men ni skall veta att också jag är religiös. Jag vet att det finns en Gud. Jag har upplevt honom, ensam, nattetid ute i öknen; det oerhörda mysteriet. Och det är just därför jag inte tror på alla era små finslipade dogmer och formler om honom. För den som i verkligheten mött honom verkar de alla så småskurna och pedantiska och verklighetsfrämmande.”
Nåväl – i viss mening är jag helt överens med mannen. Jag tror att han haft en verklig upplevelse av Gud i öknen. Och när han från denna upplevelse vände sig till de kristna troslärorna tror jag att han faktiskt övergick från något verkligt till något mindre verkligt. Det är som när en människa sett Atlanten från stranden och därpå går och tittar på en karta över Atlanten; hon kommer då också att övergå från något verkligt till något mindre verkligt, från de verkliga vågorna till ett stycke färglagt papper.
Men… det är två förhållanden hos den som man måste lägga märke till. För det första bygger den på vad hundratals och tusentals människor funnit genom att segla på den verkliga Atlanten. På så sätt bygger den på mängder av upplevelser, lika verkliga som den man kan ha från stranden, bara med den skillnaden att den sistnämnda blott skulle vara en enstaka glimt, medan kartan sätter alla dessa skilda upplevelser samman till ett helt. För det andra är kartan absolut nödvändig, om man vill färdas till någon ort. Så länge man nöjer sig med att bara vandra på stranden är glimtarna mycket intressantare än att se på en karta. Men vill man komma till Amerika har man större nytta av att se på kartan än av att vandra på stranden.
Segla inte utan en karta
Nu förhåller det sig med teologin som med kartan. Att endast lära sig och tänka över de kristna doktrinerna är, om man låter det stanna med det, mera verklighetsfrämmande och mindre inspirerande än sådant som min vän upplevde i öknen. Lärorna är inte Gud, de är endast ett slags karta. Men den kartan bygger på upplevelser av hundratals människor som verkligen varit i beröring med Gud – upplevelser i jämförelse med vilka de hänryckta eller fromma känslor ni och jag kanske får erfara är mycket elementära och oklara. Och vill ni för det andra nå längre måste ni använda kartan.
Som ni förstår var vad som hände den där mannen i öknen kanske verklighet, och det var säkert stimulerande, men det medför inget resultat. Det leder ingenstans. Man kan inte göra något åt det. Det är just därför som en vag religion – allt det där om att uppleva Gud i naturen osv – är så tilldragande… liksom att betrakta vågorna från stranden. Men man kommer inte till Newfoundland genom att betrakta Atlanten på det sättet, och man når inte det eviga livet genom att endast förnimma Guds närvaro i blommor eller musik…
Teologin är med andra ord praktisk, i all synnerhet nu. I gamla dagar, när bildningsnivån var lägre och det inte förekom så mycken debatt, kunde man kanske klara sig med några mycket få och enkla begrepp om Gud. Men det är inte längre så. Alla läser, alla hör talas om omdebatterade frågor. Om man inte lyssnar till teologin betyder detta följaktligen inte att man skulle sakna några begrepp om Gud. Det betyder att man har en massa felaktiga sådana – dåliga, förvirrade, föråldrade begrepp. För en hel del begrepp om Gud som utbasuneras som nymodigheter i dag är faktiskt desamma som stora teologer för århundraden sedan prövade och förkastade.
(Ur Den djupa glädjen / C. S. Lewis)