Har vi sett tecknen?
När det gäller de så kallade tecknen på historiens utveckling och indikationer på Herrens slutliga ankomst är vi inne på ett komplicerat område som har inneburit mycket förvirring, smärta och lidande för människor under kyrkans historia. Tolkandet av tidens tecken är förknippat med mängder av felaktiga prognoser och tidsangivelser som både skadat människor och gett upphov till förakt och förlöjligande av kristna grupper. Hela “kristna rörelser” har ibland varit förknippade med försök att fastställa Herrens slutgiltiga ankomst. Än så länge har det alltid varit fel!
Det textsammanhang som framför allt varit i fokus när det gäller tidstecknen för det som vi traditionellt kallar för Kristus andra ankomst är Matteus 24, med parallelltexter i de andra evangelierna och Uppenbarelseboken. I Matteus 24 talar Jesus om vad som skall hända innan han kommer, samtidigt säger han att dessa tecken inte är någon definitiv tidsangivelse. Han säger också att ingen utom Fadern vet tidpunkten för den slutgiltiga ankomsten. Bara detta borde ge anledning till en viss återhållsamhet när det gäller spekulerande och tidsangivelser.
En annan avgörande frågeställning i det här sammanhanget, som vi redan varit inne på, är vilket “kommande” som Jesus talar om i anslutning till Matt 24 och den uppräkning av tecken som ges där. Är det i huvudsak relaterat till det “kommande i dom” över Gamla Testamentets förbundsfolk som sker år 70 e.Kr, genom de romerska härarna (Jfr. Matt 21:33- 46; 22:1-14)? I så fall talar Jesus primärt till den då samtida generationen. Eller syftar Jesus i huvudsak på den slutgiltiga ankomsten som ligger i den okända framtiden? Mera osäkert med tanke på vad Jesus säger i Matt. 24:34, Sanneligen detta släkte [gr. Genea = generation, samtidens människor] ska inte förgå förrän allt detta händer. D.v.s. det som Jesus tidigare talat om.
Två personer som ingående studerat tecknen i Matteus 24 är C.O. Jonsson och Wolfgang Herbst. De är författarna till boken Har vi sett TECKNET i vår tid? De var tidigare Jehovas Vittnen och inom den rörelsen har tecknen utifrån Matteus 24:5 ff. stor betydelse för förståelsen var vi befinner oss i historien. Men det är inte bara Jehovas Vittnen och liknande rörelser som tolkar på detta sätt. Det finns även många evangelikala kyrkosammanhang och pingst-karismatiska sammanhang som läser Matteus 24 på det här sättet.
Författarna tar fasta på vad man inom Jehovas Vittnen kallar för det “sammansatta tecknet”. Det innefattar falska messiasgestalter/profeter, krig, farsoter, hungersnöd och jordbävningar. Utifrån sin efterforskning kom de fram till att de här fenomenen funnits genom hela historien i varierande omfattning i olika geografiska områden. De konstaterade att inget av de nämnda fenomenen här ovan har ökat eller blivit tydligare på ett sådant sätt att det skulle kunna fastställa att Jesus kan komma tillbaka när som helst i vår tid.
Även en så högt respekterad och nykter person bland den evangelikala kristenheten som Billy Graham, uttryckte i en av sina böcker, Approaching Hoofbeats:“Bibeln säger att det skall bli ett antal tecken som är lätta att urskilja när vi närmar oss tidsålderns slut. Alla dessa tecken tycks just nu komma in i fokus”.
I boken Good-bye, Planet Earth, påstår den internationelle kyrkoledaren för SDA-kyrkan på 70-talet att: “Den fenomenala ökningen av krig, brottslighet, våld och fruktan är alla tecken på Jesus andra ankomst”.
Förståelsen av innebörden i Jesu eskatologiska tal i Matteus 24 är avgörande för hur vi ser på tecknen och den s.k. ”Vedermödan” och de dramatiska bilder som används i samband med Jesus ”kommande på himlens skyar”.
En viktig förutsättning för att förstå den här texten och Bibeln över huvud taget är begreppet ”åhörarrelevans”. Åhörarrelevans betyder att vi måste förstå texterna som de första lyssnarna förstod dem. I detta ligger också att det vi läser skrevs inte, adresserades inte till oss, utan till de första åhörarna. Detta betyder inte att det som sägs inte är relevant eller bindande för oss. Även om det inte i första ledet skrevs till oss, skrevs det även för oss. Vi fanns med i andra ledet. Oavsett hur vi tänker om läsning och tolkning av Bibelns texter kan vi aldrig gå förbi detta faktum.
Tolkning – ett försök till förståelse
Luk 19:41- 44 (Situationen här är sista veckan före korsfästelsen och hans död).
– 41När han kom närmare och såg staden började han gråta över den 42och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. 43Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. 44De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.
Undervisningen i Matt. 24 ger Jesus de två, tre, sista dagarna innan sin död. Han hade precis återvänt till Jerusalem för sista gången innan korsfästelsen, och i kap 23 hade Jesus haft sin avgörande uppgörelse med det judiska etablissemanget, då han fullständigt underkänner dem som representanter för det sanna gudsfolket. I följande verser uttalar han sina ve-rop över dem 13-16, 23, 25, 27, 29. I versarna 38-39 står Jesus i templet och uttalar: Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.
Med de här orden lämnar Jesus templet, sedan han konstaterat att det här inte längre är Guds hus. Det är nu “deras eget hus”, en religiös institution, religiösa traditioner och mänskligt ledarskap, utan Guds sanktion och närvaro. Efter detta uppstår samtalet mellan Jesus och lärjungarna i kapitel 24.
Generellt kan man säga att det finns tre nutida ståndpunkter angående “Jesus ankomst”:
1) Vers 36 positionen – betyder att man låter allting i de första trettiofem verserna i kap. 24 gälla Jerusalems förstöring år 70. Sedan tillämpar man v. 36-44 på Jesus slutliga s.k. andra ankomst.
2) Vers 29 positionen – man läser v. 29-30 och tolkar då det dramatiska och apokalyptiska språket ganska bokstavligt och menar att detta kan omöjligt ha hänt. Därför tror man att här ligger brytpunkten mellan det som har hänt och det som ännu inte hänt.
3) Växlingspositionen – här menar man att det växlar fram och tillbaka mellan det som hänt och det som skall hända. Jesus hoppar här fram och tillbaka mellan Jerusalems ödeläggelse och sin slutgiltiga andra ankomst (v. 5-14, 21, 22, 29-31 syftar här på ankomsten).
Frågan blir då, är det verkligen på detta viset? Sker det verkligen en växling mellan det ena och det andra temat. Eller är det så att Jesus endast talar om ett enda sammanhängande skeende? Nämligen vad som händer fram till år 70 och därefter.
Analys av lärjungarnas frågor
I följande texter ger Jesus svar på apostlarnas frågor:
Matt 24:1-3. När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: Se på allt detta”–” sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.
När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut? (Betoningarna här och framöver i bibelversar i fet stil är mina)
Mark. 13:4. Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta?
Luk. 21:7. Då frågade de honom: Mästare, när sker detta, och vad blir tecknet på att det börjar?
Matt 24:3. Säg oss när det skall hända….
I den första frågan, som lärjungarna ställer i alla synoptikerna, hänvisar det eller detta som skall hända till det som Jesus precis talat om, nämligen templets och Jerusalems ödeläggelse (Jfr. Matt 24:34 Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer.)
Det finns två saker som är värt att notera i lärjungarnas frågor. I alla tre versionerna frågade de om två saker, nämligen 1: tidpunkten och 2: ett tecken. Alla är överens om att det eller detta i den första frågan syftar på templets och Jerusalems förstörelse. Men rent språkligt, grammatiskt, kräver den andra delen av frågan om tecknet att det också hänger ihop med samma händelser. Det tecken som lärjungarna ville ha ett svar på, handlade för dem om Templets ödeläggelse och Jerusalems förstörelse. Eftersom de frågade om ett tecken, måste det tecken de frågar efter i Matt 24:3 vara samma tecken som nämns i Markus och Lukas. De frågade alltså inte om ett tecken för Templets och Jerusalems ödeläggelse och ett annat tecken för ankomsten och Messiasrikets etablerande. Tecknet gäller båda frågeställningarna hos Matteus.
Utifrån detta kan man påstå att vid alla de tillfällen som uttrycket det eller detta används i nämnda parallellställen har det samma betydelse och syftning.
En sak är värd att notera – om vi inte haft Matteus version av frågeställningen, skulle vi överhuvudtaget inte kommit på tanken om en återkomst vid tidens slut.
Här kan vi jämföra med andra författare i NT, t.ex. Hebr. 9:26: Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. (tidens slut = tidsålderns avslutning).
Frasen tidens slut som i det här sammanhanget syftar på Jesus människoblivande, kommer från samma grekiska uttryck som används i Matt. 24:3. Det betyder bokstavligen tidsålderns slutpunkt/fullbordan/avslutning. Kristus offrades vid sin “första ankomst” som ett uttryck för fullbordandet av Guds återlösningsplan för mänskligheten.
Även Paulus använder samma uttryck i 1 Kor 10:11: Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.
Formuleringen i den här texten, tidsåldrarnas slut (pl.), kan också uppfattas som “tidsåldrarnas ändar” i betydelsen av två överlappande tidsåldrar – två överlappande halvcirklar på en tidslinje – där mellanrummet utgör en interrimperiod /övergång. Vi är då inne på ett tänkande där man ser tidens framåtskridande med olika tidsåldrar (aionos) som avlöser varandra, var och en med lite olika karaktär. Den judiska miljön på Jesus tid var inte främmande för detta tänkande.
Som tidigare nämnts ställde lärjungarna sina frågor under Jesus sista vecka i livet, innan korset. Vid den tidpunkten hade de inte hela sanningen. I Joh. 16:12 som tidsmässigt är placerat några dagar efter det som sägs i Matt. 24, säger Jesus: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.
Redan här vågar man påstå att det är ganska osannolikt att apostlarna frågade om något som vi förknippar med Jesus återkomst vid tidens slut. Varför? Därför att vid det här tillfället var de inte ens på det klara med att Jesus måste dö på korset, uppstå igen, med efterföljande himmelsfärd. I deras tänkande fanns vid den tidpunkten inte någon föreställning om att Jesus faktiskt skulle lämna dem. Därför kunde de inte heller fråga eller spekulera om någon återkomst. Senare tiders forskning har även visat att det i princip inte finns något i den samtida judiska föreställningsvärlden, angående Messias kommande och maktövertagande, som liknar våra populära föreställningar om Jesus andra ankomst.
När Jesus på Palmsöndagen red in i Jerusalem var den förväntansfulla nationen i princip redan i hans händer. Det messianska hoppet i Israel stod högt i kurs. De väntade intensivt efter Davids son som skulle omintetgöra den romerska ockupationen och återställa Israels härlighet.
Williston Walker, tidigare professor i kyrkohistoria vid Yale Universitetet, beskriver tydligt det judiska hoppet och deras förväntan:
Vid Kristus tid [var det judiska hoppet] förknippat med besegrandet av den romerska överheten genom ett övernaturligt gudomligt ingripande genom Messias; och
upprättandet av Guds rike i vilket en befriad och ”allsmäktig judendom” skulle blomstra under en rättfärdig Messiansk kung av Davids släkt, till vilket de utöver det Romerska Riket utspridda judarna skulle samlas och genom detta skulle en gyllene tidsålder påbörjas.
Den välkände dispensationalistiske teologen J Dwight Pentecost håller med:
”Det [judiska] hoppet var inriktat på ett jordiskt rike.” 1)
Låt oss se på ytterligare några bibelställen och deras tidsmässiga förhållande till Jesus tal i Matt. 24.
Bibelsammanhang som tidsmässigt ligger före Matt. 24:
Matt. 16:21. Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. 22 Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.”
Här talar Jesus cirka sex månader före sin död klart och tydligt om att han skulle dö och uppstå igen. Petrus reaktion visar klart att de inte insåg innebörden i Jesu undervisning, ej heller var medvetna om någon andra ankomst i linje med våra referensramar.
Matt. 20:20. Sedan kom Sebedaios-sönernas mor fram till honom tillsammans med sina söner och föll på knä för att be honom om något. 21Han frågade vad hon ville, och hon sade: ”Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster.” 22 Jesus svarade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?” De svarade:”Ja, det kan vi.”
Här ser man också att apostlarna och de andra lärjungarna inte insåg att Jesus inte skulle upprätta ett bokstavligt kungarike på jorden enligt deras tidsplan eller föreställningsvärld. Inte heller här var de medvetna om Jesu död och uppståndelse med efterföljande himmelsfärd.
Luk. 18:31-34, 19:11. Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse.
Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.
För dem som hörde detta berättade han också en liknelse, eftersom han var nära Jerusalem och de trodde att de redan nu skulle få se Guds rike komma.
Båda de här bibelsammanhangen visar att bara med en veckas närhet i tiden till Jesu tal i Matt 24 räknar fortfarande lärjungarna med att Jesus ska upprätta ett jordiskt kungarike med sitt centrum i Jerusalem. De trodde inte på att han skulle lämna dem. De trodde därför inte heller på någon återkomst efter en kortare eller längre frånvaro.
Bibelsammanhang som tidsmässigt ligger efter Matt. 24:
Joh. 14:1-3; 16:16-18. I det första av de här bibelställena, där Jesus talar precis kvällen innan sin död, säger han till apostlarna: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.
Här säger Jesus uttryckligen att det är nödvändigt för honom att gå bort. Men de vägrar resolut att tro det, eftersom det inte passade in i deras traditionella tänkande angående riket. Detta ser man tydligt i det andra bibelstället:
”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.” Då sade några av lärjungarna till varandra: ”Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?” De sade: ”Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.”
Apostlarna visar alltså ganska tydligt att de inte har förstått alla aspekter i Jesu mission och inte hade tagit in och förstått att han behövde dö, för att sedan uppstå igen. Inte heller räknade de med att han efter ett sådant händelseförlopp skulle återvända till himlen för att därefter återvända på ett slutgiltigt sätt. På grund av detta kan inte innebörden i deras frågeställning innefatta några sådana föreställningar, utan de var helt styrda av traditionella föreställningar om upprättandet av Messias rike. Alltså kan de inte ha frågat om någon “andra ankomst” såsom vi tänker när vi läser Matt. 24. Istället är det mer sannolikt att kapitlet handlar om Jerusalems ödeläggelse genom den Romerske generalen Titus, år 70 e.Kr.
Några fler bibelställen som pekar åt samma håll:
Joh. 20:8-10. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. 9 Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. 10 Lärjungarna gick sedan hem igen.
Luk. 24:21, 25-27. ….medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände,….
Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.”
Apg. 1:6-7. De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” 7 Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.”
Matt. 28:17. När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.”
Här ser vi ännu en gång att även efter uppståndelsen, ja, även när de står inför Jesus himmelsfärd 40 dagar efter uppståndelsen, att de fortfarande räknar med att Messias ska upprätta ett jordiskt, synligt rike med centrum i Jerusalem. Det står även att några tvivlade. Tvivlade på vad? Rimligtvis inte på att Han var uppstånden, men kanske fortfarande på att Han var den Messias som man hade väntat på så länge. Det romerska förtrycket fanns ju fortfarande kvar.
Innebörden i det dramatiska bildspråket angående ankomsten
Den engelske bibelforskaren Crispin H.T. Fletcher-Louis påvisar följande angående det eskatologiska bildspråket och verklighetsuppfattningen inom Judendomen på Jesus tid: I denna essä argumenterar jag för att den primära betydelsen av ”himmel och jord” är den tempelcentrerade kosmologin hos den Judendom som är förknippad med det 2:a Templet, vilken innefattade tron att templet är ett mikrokosmos av ”himmel och jord”. Mark 13 and Matt 5:18 syftar, i så fall, på templets ödeläggelse och försvinnandet av en gammal kosmologi och samtidigt, i det senare fallet, på upprättandet av en ny tempelkosmologi, ”en ny himmel och jord”, relaterat till Jesu verksamhet, död och uppståndelse. 2)
Att ovanstående påstående verkligen stämmer kan man tydligt se hos den Judiske historieskrivaren Josephus som var samtida med Paulus och var ögonvittne till katastrofen år 70 e.Kr., vilket han skrivit om i sin bok, Det Judiska kriget. Josephus tillhörde det fariséiska partiet och var väl bekant med det religiösa tänkandet på sin tid. Han skriver i sin bok om Judarnas historia ”att det allra heligaste i templet kallades för himlen och det heliga området kallades för jorden och havet”. (Josephus, Judarnas historia, Bok 6:3:4 och 3:7:7).
När Jesus därför, i Matteus 24:1-3, inledningsvis talar om att templet kommer att ödeläggas och senare i samma kapitel (24:35) talar om att “himmel och jord” ska gå under, var det för honom ett naturligt och tidsenligt sätt att i enlighet med den profetiska traditionen bildligt ge uttryck för att den Judiska hushållningen – dess religiösa samhälle och myndighet skulle kollapsa och gå under. Samtidigt säger han: mina ord ska aldrig förgå. Vad Jesus uttrycker i detta textsammanhang, såsom jag förstår det, är ju kontrasten mellan den gamla ordningen som är på väg att försvinna (Jfr. Hebr. 8:13) och den nya ordningen, Jesus ord, det nya förbundet, det “nya templet”, som kommer att bestå för alltid.
Grundfrågan i hela Matteus 24 är templets ödeläggelse, platsen där Gud bor – mötespunkten mellan himmel och jord. Jesus liv, verksamhet och undervisning talar om ett annat fokus och “en annan plats” när det gäller förbindelsen mellan himmel och jord. Följande texter ur Johannesevangeliet pekar åt ett nytt håll, på en “ny plats och ett nytt sätt” för tillbedjan och mötet mellan himmel och jord.
Joh 1:47. Jesus såg Natanael komma och sade om honom: ”Där är en sann israelit, en som är utan svek.” 48 Natanael frågade: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippos ropade på dig såg jag dig under fikonträdet.” 49 Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds son, du är Israels konung.” 50 Då sade Jesus till honom: ”Du tror därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet. Större ting skall du få se.” 51 Och han sade: ”Sannerligen, jag säger er: ni skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”
(I den här texten finns en tydlig koppling till patriarken Jakobs dröm om “Himlastegen” i Gamla testamentet – 1 Mos 28:10-19)
Joh 2:13. Judarnas påskfest närmade sig, och Jesus gick upp till Jerusalem. 14 I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. 15 Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, 16 och till dem som sålde duvor sade han: ”Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.” 17 Och hans lärjungar kom ihåg att det står skrivet: Lidelsen för ditt hus skall förtära mig. 18 Judarna sade då till honom: ”Vad kan du visa oss för tecken, du som gör så här?” 19 Jesus svarade: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” 20 Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!” 21 Men det tempel han talade om var hans kropp. 22 När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt.
Joh 4:19. Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. 20 Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” 21 Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. 22 Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. 23 Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. 24 Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” 25 Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” 26 Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Evangelisten Lukas (16:17) uttrycker också att det är lättare för “himmel och jord” att förgås än för en prick av lagen att bli till intet. Här är det åter det Judiska religiöst-politiska samhället som är menat. Samma tänkande ligger bakom Matt 5:18, i Bergspredikan, där Jesus talar om att “till himmel och jord förgås”, ska inte en enda bokstav eller prick av lagen förgå, innan allt har skett. Allt behövde uppfyllas som det hade skrivits om i Psalmerna, Moseböckerna och i de andra profeternas skrifter (Lukas 24:44, se också Johannes 17:4).
Det sista som skulle ske i detta “uppfyllelseschema” av historiska händelser skulle vara upplösningen av den judiska hushållningen. Teologen James Jordan har sagt: Varje gång Gud dömde sitt folk under det gamla förbundet, fanns det en upplevelse av att den gamla himlen och jorden ersattes med en ny: Ett nytt ledarskap tillsattes, en ny symbolisk världsmodell återuppbyggdes ( Tabernaklet, templet) osv…
Det nya förbundet ersätter det gamla förbundet med nya ledare, ett nytt prästadöme, nya sakrament, ett nytt offer, ett nytt tabernakel (Joh 1:14) och ett nytt tempel (Joh 2:19; 1 Kor 3:16; Ef. 2:21). I huvudsak en ny himmel och en ny jord.
Förmodligen är det så att när de flesta människor läser Matteus 24:e kapitel och möter det profetiska språket med uttryck som: 29 Strax efter den tidens lidanden skall solen förmörkas och månen mista sitt sken. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. 30 Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och då skall alla jordens stammar höja klagorop, och man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet, så förbinder man felaktigt sådana fraser till det som vi traditionellt förknippar med Kristus slutliga ankomst. Om vi kunde förflytta oss tillbaka i tiden och stå bland Jesus och hans lärjungar och de första åhörarna, när Jesus faktiskt gjorde dessa uttalanden, skulle vi förstått det annorlunda.
När Jesus talade om Jerusalem och sa, kommer på himlens moln och solen kommer att förmörkas,o.s.v. , skulle judarna på den tiden, tydligt förstått och känt till denna typ av språk. De läste det många gånger i Gamla testamentet. För dem var det inget nytt. De var bekanta med flera av dessa profetior och deras historiska uppfyllelse, som uppfyllts långt innan de själva föddes!
Vad ska vi då säga om stjärnornas/meteoriternas himmelsfenomen, att solen förmörkas och månen inte längre lyser? Bibeltolkarna G. K. Beale och D. A. Carson gör ett ingående arbete med att knyta var och en av dessa symboler till ett nästan identiskt språk i Gamla testamentet som talade om hur härskare eller kungadömen avsattes och gick under. Ett tydligt exempel på det här bildspråket ser vi i 1 Mos. 37:5-11. Här läser vi om den drömsyn Josef hade om solen, månen och stjärnorna som bugade sig för honom. Och hans far Jakob fångade genast upp den underliggande tanken och frågade ganska tillspetsat: Vad är det för en dröm? Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?
Så det här bildspråket kan representera mänskliga ledare. Och det finns många andra texter i Bibeln som olika bibelkommentatorer citerar som visar att solen, månen och stjärnorna ofta är symboliska för jordiska härskare såväl som änglafurstar, andliga härskare och makter.
G.K. Beale säger: det pågår i vår tid en diskussion om beskrivningen talar om en verklig upplösning av kosmos (vilket möjliggör utrymme för ett metaforiskt språk att beskriva denna upplösning) eller om det är en rent figurativ beskrivning av gudlösa rikens undergång. GT använder ofta ett sådant språk på ett hyperboliskt (= överdrivet) sätt för att skildra kungadömens fall: notera Babylons undergång (Jes. 13:10-13), Edom (Jes. 34:4), Egypten (Hes. 32:10-13) ), Israels fiendenationer (Hab. 3:6-11), och Israel själv (Joel 2:10, 30-31) … Andra exempel i GT på det figurativa språket om kosmiska omvälvningar inkluderar 2 Sam. 22:8-16 … figurativt med hänvisning till Davids seger över sina fiender. 3)
Även andra kommentatorer har visat hur solen, månen och stjärnorna är förbundna med Gamla Förbundets högtider, och att detta är ett symboliskt uttryck för slutet på det Gamla Förbundets ceremoniella system.
Innan du avfärdar det här som spekulativt fantiserande titta noga på de sammanhang där det här bildspråket användes gång på gång av Gamla testamentets profeter då de förutsäger att Gud skulle döma en stad eller nation.
Låt oss därför tänka tanken att Jesus faktiskt kom, så som han profeterat om i Matteus kap. 24 och andra texter. Jag menar då inte på det slutgiltiga sätt som vi inom den kristna kyrkan väntat på i cirka 2000 år och bekänner i den apostoliska bekännelsen inom den universella kyrkan. Jag menar på det sätt som det beskrivs hos profeterna när Gud kommer i dom över en nation och ett folk. Jesus hade ju faktiskt talat om att han skulle komma innan den generationens människor gått ur tiden. Även andra texter i nya testamentet talar om något som skulle ske snart, något som var nära i tiden, eller stod för dörren. Denna närförväntan har för en del människor setts som att Jesus var en falsk profet, eller hade misstagit sig och därför inte kunde vara den han utgav sig för att vara. Den kände engelske nittonhundratals filosofen Bertrand Russel angav detta som ett av skälen till att han inte var kristen. Även olika judiska grupper anför detta som ett skäl till att Jesus inte kan vara deras Messias. Den kristne författaren, litteraturprofessorn och apologeten C.S. Lewis hade också problem med att Jesus inte kom inom den tidsram som han profeterat om.
Men om vi förstår de här texterna utfrån det profetiska bildspåkets infallsvinkel som jag tidigare försökt teckna försvinner en hel del av den här problematiken.
Det finns också ett antal antika källor och vittnesbörd som belyser vad som faktiskt skedde under den tidsperiod som Jesus profeterat om. Olika antika icke-kristna historiker, samt den kristne Eusebius, beskriver för dåtidens betraktare en skrämmande syn som passar in på Jesus profetiska tal i Matteus 24 och liknande texter. Egentligen beskriver de antika historikerna en uppenbarelse av Kristus och hans arméer vid tre olika tillfällen – en gång år 66 e.Kr. i början av det judiska kriget, en gång år 68 e.Kr. när Nero dör, och återigen år 70 e.Kr. när templet förstörs, men det som beskrivs i det följande gäller den första uppenbarelsen år 66 e.Kr.
Tidpunkten först, år 66 e.Kr. Den passar in i framställningen i Matteus kap. 24, där det står: – 29 ”Strax efter de dagarnas nöd ska solen förmörkas och månen inte längre ge sitt sken. Stjärnorna ska falla från himlen, och himlens makter ska skakas. 30 Då ska Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. … ”
Det tidsmässiga sammanhanget för den här texten, är omedelbart efter flera år av svårigheter och förföljelser mot de kristna genom judarna. Dessa händelser avslutade den judiska förföljelsen av de kristna, åtminstone den officiella judiska förföljelsen. Detta skedde på grund av att Israel bröt sin överenskommelse med Rom vid den här tidpunkten och Rom kom för att slå ner Israels uppror.
Så låt oss se på vad som hände. En som berättar om fenomen fr.a. på himlen är en icke-kristen judisk författare med namnet Yosippon. Detta antika dokument har nyligen översatts från hebreiska till engelska, så det är en ganska ny upptäckt. Sepher Yosippon beskriver vad judar såg precis före krigsutbrottet. Han börjar med påsken 66 e.Kr. och fortsätter sedan med att beskriva den aktuella händelsen som sker under pingsthelgen. Han säger: 4)
…Under ett år innan Vespasianus kom, såg man en enstaka stor stjärna som lyste över templet och när man betraktade fenomenet såg det ut som ett draget svärd. Tidpunkten då tecknet sågs var under hela påskhögtiden och på nätterna lystes templet upp och var upplyst som mitt på dagen, alla påskens sju dagar. De lagkloka och visa i Jerusalem visste att det var ett dåligt tecken, men resten av det okunniga folket menade att det var ett gott tecken.
Sedan beskriver han vad som hände i maj 66 e.Kr.
… Följande hände efter detta, att man ovanför templets Allra Heligaste under hela natten kunde se konturen av en mans ansikte, vars skönhet man aldrig hade sett i hela landet och hans utseende var helt överväldigande.
Så den här icke-kristne juden beskriver denna teofani (= gudsuppenbarelse) i formen av en man av enastående storlek på himlen, som har en skönhet som var häpnadsväckande. Vad händer sen? Han fortsätter,
…Dessutom såg man under dessa dagar vagnar och ryttare, en stor styrka som rörde sig över himlen nära marken och kom mot Jerusalem och hela Juda land, i formen av hästar och ryttare av eld. Vid tiden för helgdagen Shavuot, hörde prästerna i templet under natten något som lät som män som går och ljudet av många män som tillsammans marscherade in i templet, och samtidigt hördes en fruktansvärd och mäktig röst tala: ”Låt oss gå och lämna detta hus”.
Den här icke kristne juden skulle inte ha någon anledning att hitta på något av det här slaget – inte minst på grund av att det kunde användas av kristna för att bevisa sanningen om Kristus andliga ankomst för att döma Israel. Detta är ett otroligt starkt vittnesbörd från en judisk historiker.
En kristen historiker från det fjärde århundradet skrev i sin historia om detta krig, som var baserat på tidigare judiska historiebeskrivningar som han hade i sin besittning. Han säger:
…Efter många dagar visade sig också en speciell figur av enorm storlek, som många såg, precis som judarnas böcker har talat om. Och före solnedgången sågs plötsligt i molnen vagnar och beväpnade stridsuppställningar, som invaderade alla städer i Judéen och dess territorier. Vid själva pingstfesten, när prästerna gick in i templets inre på nattetid, för att offra de sedvanliga offren, hävdade de att de först kände en viss rörelse och samtidigt en ljudsignal, därefter även hört en röst som plötsligt ropade, ”vi går över härifrån.” (Pseudo-Hegesippus, kap. 44)
Så även denne historiker talar om tidiga judiska ögonvittnen och skrifter som också nämner om en otroligt hög figur på himlen och brinnande vagnar som följde honom i stridsformering. Dessa antika judiska historieskildringar är nu förlorade, men denne kristne historiker hade dem i sin besittning. Detta var utan tvekan Kristus, som kom för att döma Israel inom den generation som Han hade profeterat om, som beskrivs i Matteus kap 24 och de andra synoptikerna.
En annan icke-kristen jude som bevittnat det mesta av kriget mot Romarna är Josefus. Han tillhörde det Fariséiska partiet i religiöst avseende. Han var general över de Judiska arméerna, men blev tillfångatagen av Romarna. Han fick efter detta en förhandlarroll mellan de judiska upprorsmakarna och Titus, den romerske härföraren, som han blev väl behandlad av. Josefus var själv ögonvittne till det judiska kriget och han beskriver på liknande sätt det som de andra här nämnda historikerna berättar om. Detta kan man fortfarande läsa om i Josefus samlade verk, som vem som helst kan köpa i en bokhandel eller beställa hem över internet.
Men det är inte bara judiska historiker som nämner om dessa fenomen. Den romerske historikern från det första århundradet, Tacitus, skriver också om många av dessa märkliga ting. Här är ett avsnitt ur hans texter: 4)
… Märkliga ting hade inträffat, som denna nation, som var så benägen till vidskepelse, men som hatade alla våra religiösa ritualer och ansåg det inte vara rätt att sona genom gåvor och offer. Man hade sett skaror gå till strids i himlen, i glödande vapenrusning, templet upplyst av en plötslig utstrålning från molnen. Dörrarna till den inre helgedomen kastades plötsligt upp, och rösten av en övermänsklig ton hördes utropa att gudarna var på väg ut. I samma ögonblick blev det en kraftig rörelse när de gav sig iväg. Några få fruktade inför betydelsen av dessa händelser, men hos de flesta fanns det en övertygelse, att i de gamla prästernas anteckningar fanns en förutsägelse om hur Östern just nu skulle växa sig mäktigt och härskare från Judéen, skulle få ett universellt imperium.
Så Tacitus visar hur judarna försökte förklara bort det allvarliga i de här fenomenen och istället lägga en positiv tydning på det. Till och med det Kristusfientliga judiska Mishna talar om denna händelse (Midrash Rabbah, Lamentations 2:11).
Även Eusebius, kristen historiker, från fjärde århundradet skriver om detta. Eusebius hade tillgång till tidiga historiska dokument som sedan gått förlorade. Hans Kyrkohistoria kan man också skaffa sig idag och läsa själv.
Avslutande reflektioner
Vad blir då den praktiska slutsatsen av den föregående tolkningen av Matteus 24. Det är uppenbart ett annorlunda synsätt än det som vanligvis presenteras inom populär eskatologisk tolkningsmodell. En del kanske tänker att det här är något helt nytt och en villfarelse som vi måste se upp med. Så är inte fallet. Det här tänkandet var den profetiska vision som dominerade teologin och missionstänkandet under 17 och 1800-talet, ja även tidigare, inte minst Puritanerna i England. Den populära dispensationalismen, typ ”Left Behind” är däremot ett mera modernt tolkningsmönster.
Genom den presenterade tolkningsmodellen får vi ett annat mera positivt framtidsperspektiv.
Vi behöver inte längre syssla med en överdriven fokusering på naturliga/historiska utvecklingsprocesser i världen och kontinuerliga försök att matcha bibliska texter mot detta. Det kommer alltid att finnas någon uppseendeväckande händelse eller hotande katastrof i världen ( t.ex. Krig, en epidemi, naturkatastrof ), vilken det går att ha eskatologiska spekulationer omkring. Genom att bli för upptagna med detta riskerar vi att missa Guds pågående verk med att upprätta sin församling.
Den i vissa sammanhang ”sensationsinriktade” sortens undervisning som nästan alltid hakar fast vid någon samtida politisk, ekonomisk eller teknologisk utveckling, för att i enlighet med det profetiska ordet påvisa att vi står inför ett allmänt kaos eller att slutet är nära. Samtidigt kanske vi också plågas av fruktan inför möjligheten att behöva ställas inför den kommande ”Antikrist” och den därmed förknippade ”stora vedermödan” om vi av någon anledning inte kommer med vid det hemliga ”uppryckandet”.
Detta orsakar i många fall fruktan och hindrar en aktiv trosinställning. Människor blir rädda för framtiden. Denna fruktan har en tendens att paralysera även normala, hälsosamma mänskliga utvecklingsprojekt. Det gör ibland även de troende ”bakåtsträvande”, negativa och deterministiska i sitt tänkande istället för att vara framåt och inriktade på att lyckas och att placera sina ”fötter” på alla områden i livet och samhället.
En eftersträvansvärd modell för församlingen är profeten Daniel, som var ”framåt” i varje livssituation och som på det sättet, mitt i centrum av Babel, fick Guds rike att bli offentligt ”mitt i världen”.
Skriftens uppenbarelse om Guds djupare avsikt med att bygga sin Kyrka, förvaltandet av jorden och Rikets utbredning bland nationerna lyser med sin frånvaro alldeles för mycket.
Christer Brandt
Noter:
1) The Sign, George Kouri s.7
2) Crispin H.T. Fletcher-Louis, Research Fellow, Wycliffe Hall, Oxford: Eschatology in Bible & Theology, IVP, 1997, s. 145
3) G. K. Beale and D. A. Carson (eds), Commentatry on the New Testament Use of the Old Testament , (Grand Rapids: Baker, 2007), s. 1105.
4) Efterföljande sammanhang har Kayser Commentary som källa: – https://kaysercommentary.com/ – Cosmic Disturbances; Did Jesus come soon? + Sepher Yosippon (A Mediaeval History of Ancient Israel) translated from the Hebrew by Steven B. Bowman. Excerpts from Chapter 87 ”Burning of the Temple”