Upp. 3:14 Och skriv till ängeln för församlingen i Laodicea:
Så säger han som är Amen , det trovärdiga och sanna vittnet, upphovet till Guds skapelse: 15 Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm! 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall ska jag spy ut dig ur min mun. 17 Du säger: Jag är rik, jag har fått rikedom och behöver ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig, ynklig, fattig, blind och naken. 18 Jag råder dig att köpa guld av mig som är renat i eld så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se.
19 Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Visa därför iver och vänd om! 20 Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.
När Johannes skriver har det gått ungefär en generation. Det är en ganska kort tid efter att Jesus for till himlen och Anden kom över församlingen på pingstdagen. Det säger något om vår benägenhet att gå vilse och hamna i oberoende och självtillräcklighet.
Tjugo år och ännu inte avgjord för Kristus läste jag de här texterna i Uppenbarelseboken och de drabbade mig med en våldsam kraft. Den Helige Ande slog hål på mina vanföreställningar och självtillräcklighet och jag blev en kristen. Och så har det varit sen dess. Men inte handlar texten bara om något som varit, framtiden, eller något som Den Helige Ande kan tillämpa på det personliga planet. Kan det vara så att det finns ett ”nuord från Gud” i de här texterna, som passar in väldigt bra på den västerländska kyrkan, inte minst i Sverige. Laodicea var en församling som förlorat den profetiska klarsynen och blivit drucken av självtillräcklighet och inbillningar om sin egen storhet. En beklagansvärd situation.
En del läser Sändebreven som en profetia om olika epoker i den kristna kyrkans historia. Laodicea blir då en beteckning för den sista perioden innan Jesus kommer tillbaka. Det handlar då om en avfällig kyrka i största allmänhet med en liten uthållig rest som räddas undan det stora eländet som drabbar världen då.
I det perspektivet ska vi inte vänta något större andligt uppvaknande ”i den sista tiden”. Med de ”glasögonen” på sig när man läser av vad som händer runt omkring oss just nu kan det ju vara en aning bestickande.
Men jag tror inte man behöver läsa dessa texter på det sättet. Jag tror på den kristna församlingens framgång, jag tror på ett andligt uppvaknande – trots allt! Jag tror inte gud är färdig varken med världen eller kyrkan ännu. Det finns fortfarande mycket att göra, mycket som Gud vill ”mejsla fram” i historien, där kyrkan har en huvudroll. MEN – vi som lever i överflödets kultur och dess breddgrader behöver ta oss en rejäl tankeställare och fråga oss var vi har våra prioriteringar och vad vi ytterst sett ”lutar oss emot”. Må det inte vara så att vi blivit ljumma och förlorat vår första kärlek, så att Jesus behöver stå utanför ”församlingsdörren” och knacka på.
Några viktiga saker jag tidigare skrivit om är mötet mellan olika generationer och grupper. Vi lever i en tid och kultur där vi betonar och odlar individualismen. I detta skapar vi också olika grupperingar, undergrupper och specialinriktningar som definieras utifrån ålder, etnicitet, kön eller särintressen som försvårar det genuina mötet och befruktandet ”över gränserna”. Den kristna församlingen är en familjegemenskap av olika åldrar, etnicitet och kön som är kallad att leva i enhet under kärlekens banér. I Nya Testamentet utrycks det med ordet ”koinonia”.
Detta är inte något som vi kan skapa genom egen kraft. Däremot kan vi röja undan hinder och bereda utrymme för denna gemenskap, genom att ta itu med synd i våra liv och bereda yttre förutsättningar för andlig förnyelse. Genom att utföra andliga discipliner som Gud gett oss – bön, fasta, tillbedjan osv.
Grunden för den kristna församlingen är därför det nytestamentliga begreppet ”koinonia”. I det ingår tanken att vi alla har del i en gemenskap som bygger på en gåva och en innebörd större än vi själva. Vi ingår alla i samma livsgemenskap, för genom Kristus står vi i förbindelse med Gud. Lärjungarna hade upplevt denna gemenskap genom det sätt som Jesus delade sitt liv med dem och med diskriminerade och utslagna människor: med sjuka, fattiga, förtryckta, tysta och utdrivna.
Evangeliet är ett budskap om delaktighet, en alienerad och utslagen människas möjlighet att få del av Guds rike och den nya mänsklighet som öppnas där. Den kristna församlingens syfte och existensberättigande ligger endast i att den samlar och kallar människor till delaktighet i Guds nåd, och den inbördes livsgemenskap och det delande som grundar sig på nåden.
När man arbetar för koinonia verkar man för det som hela skapelsen en gång var avsedd och skapad för, innan ondskans och syndens splittrande krafter kom åt att skada och fördärva den.
Gemenskapens viktigaste värden är ärlighet och förtroende, att ta ansvar för sig själv och andra. Gemenskapen erbjuder möjlighet till förändring i värderingar och attityder. Basvillkoret är ärlighet mot sig själv och andra. Individen ansvarar ändå alltid för sina egna handlingar.
Gemenskapen människor emellan kan bero på ett antal olika faktorer, såsom:
- gemensamt yrke
- handels och affärsföretag
- vänskap och sympati
- klass och politik
- intressen
- familjeband
Den djupaste formen av gemenskap är den religiösa formen av gemenskap. Gemensam gudsfruktan och livshållning förenar. Israels folks gemenskap var mer än en rent nationell samhörighet – den var betingad av medvetandet om Guds utkorelse, teokratins ställning och uppgift i mänskligheten – det handlade om en ödesgemenskap.
Sverige behöver Jesus. Vi behöver Jesus. ”Fram för en ny Jesusväckelse – från treriksröset till Smygehuk!”
21 Den som segrar ska jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Far på hans tron. 22 Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!
Christer Brandt