Vad är ”tro”? Tro kan betyda olika saker, och vad kan man veta? Cogitu ergo sum – jag tänker alltså finns jag. Utifrån denna position kan man inte med säkerhet veta något annat än att man på något sätt existerar. Men är det så vi ska möta livet, att inte kunna lita på att någonting omkring oss är verkligt. Det är knappast så vi betraktar vetande i det vardagliga livet. I det dagliga, verkliga, livet litar vi på våra fem sinnen och att vi med hjälp av vårt förstånd kan få en hyfsad vetskap om hur vår omvärld ser ut. Om jag till exempel kommer in i ett rum och ser att där finns en fåtölj så sätter jag mig i den utan att tveka. Jag vet att den finns, jag tror inte det är en hallucination. Likaså om min hustru berättar för mig att hon besökt sin syster och varit med på hennes förlossning där hon fött ett nytt barn, så tvivlar jag inte på att detta är något som verkligen hänt. Det är en historisk händelse, inget det råder någon tveksamhet kring.
Postmodernt tänkande ger oss ett oändligt antal möjligheter att förhålla oss skeptiska till allting, och att aldrig behöva ta ställning till de stora livsfrågorna. Kristen tro är precis tvärtom. Den handlar om något som är absolut, orubbligt, definitivt. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Detta påstående säger oss att det finns någon som skapat universum. Stämmer detta? Vem är Gud? Och vad är syftet med det hela? Kan vi veta något om detta?
Om detta är sant, att Gud skapat allting, är det rimligt att tro att Gud inspirerat människor som lärt känna honom till att skriva om det de har vetskap om. Om Gud älskar människorna han skapat är det rimligt att tro att han försöker få kontakt med dem.
Begreppet tro används på ett mångskiftande sätt, och detta försvårar ibland samtalet. Cyniska ateister kan till exempel säga att ”en del tror på tomtar och troll och andra tror på Gud”. Då har man inte förstått mycket av vad kristen tro handlar om. Likaså finns en missuppfattning om skillnaden mellan att tro på vetenskapen och att tro på Gud. Då tänker man att vetenskapen grundar sig på forskning och bevisföring, medan tro på Gud härrör sig från ett önsketänkande. Men så är det inte, menar jag.
De dokument som ligger till grund för kristen tro är historiska dokument. Jag talar om skrifterna i den bok som kallas Bibeln. Om jag för enkelhetens skull nu får begränsa mig till Nya testamentet så presenteras det som sker i dessa skrifter inte som myter. Många av episoderna i evangelierna är ögonvittnesskildringar om vad Jesus undervisade om och om de mirakler som förekom i samband med hans treåriga verksamhet i Israel år 30 e.Kr. Författarna bekräftar bland annat den historiska autenticiteten med att hänvisa till speciella årtal relaterade till de romerska kejsarna, judiska översteprästerna och andra myndighetspersoner i det dåtida samhället. Även till olika platser och andra historiska händelser som skedde vid denna tid.
Äktheten i de nytestamentliga skrifterna är enligt många bibelforskare utom allt tvivel. Det finns ingen antik litteratur som tillhandahåller så många källskrifter som Nya testamentet. Anledningen till att en del liberala teologer har invändningar mot Bibelns trovärdighet är inte brist på källskrifter utan att den innehåller mirakler. Därför ser man en del av Bibelns berättelser som myter. Men ytters beror en sådan kritik på att man inte tror att det finns en Gud. Det beror även på att man granskar Bibelns berättelser med den moderna vetenskapens tolkningsmetoder. Men den moderna vetenskapen är begränsad till vissa kriterier inom vilken den kan arbeta. Kortfattat kan man säga att vetenskapens metoder för att söka kunskap fungerar bäst på de hårda vetenskaperna, matematik, fysik, kemi o.s.v. där man kan göra exakta mätningar som kan upprepas. Men även där är inte alltid allting så självklart. Kvantfysiken, till exempel, har skapat mycket huvudbry i många forskares hjärnor. Som en av kvantmekanikens tungviktare, Richard Feynman, sa: “Om du tror att du förstår kvantmekaniken så förstår du inte kvantmekaniken”.
Den moderna vetenskapen verksamhetsområde är vårt fysiska universum. Den andliga dimension som Bibeln ibland hänvisar till ligger utanför vetenskapens verksamhetsfält. Om denna dimension och om hur denna fungerar och vad som sker där har vetenskapen ingenting att säga. Ändå finns det nu och då personer, Hitchens, Dawkings, Sturmark m.fl., som uppträder som om de visste något, men det enda de förmedlar i detta avseende är att de inte tror på att det finns en andlig dimension och att de därför naturligtvis inte kan veta något om den.
Nya testamentet världsbild är att det finns en Gud som skapat vårt fysiska universum, men att det även finns en andlig dimension ur vilken detta universum kommit, genom ett ord från Gud. Vad detta innebär kan man fundera mycket över och det har man också gjort genom historien. Men varför ska man tro på detta? En anledning, som jag ser det, är att det finns bevis, ögonvittnen.
Till exempel handlar den berättelse vi kallar jungfrufödseln om hur en ung judisk kvinna, Maria, fick besök av en ängel, som sa att hon skulle föda ett barn som skulle kallas den högstes son. Maria undrade över detta eftersom hon inte haft någon man. Ängeln förklarade att den helige Ande skulle komma över henne och den högstes kraft vila över henne och därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds son. Maria bejakade det hela genom att säga: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt.”
Lukas, som skriver detta i sitt evangelium berättar att han har gjort mycket efterforskningar i samband med att han sammanställt materialet i sin skrift. Han har naturligtvis träffat Maria och andra inblandade och haft långa samtal kring det som hänt. Lukas som var läkare vet självklar att barn vanligtvis inte kommer till på det här sättet. Samtidigt, efter allt som hänt med Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd, så framstår jungfrufödseln som fullt rimlig. Maria är trovärdig i sin berättelse, Lukas har ingen anledning att misstro henne.
Förutom att jungfrufödseln framstår som ett mirakel, en engångshändelse, som inte kan verifieras med den moderna vetenskapens metoder, bär den också med sig en teologisk aspekt – inkarnationen. Gud blir människa för att kunna befria mänskligheten från syndens och dödens makt. Betydelsen av detta utvecklas och förklaras närmre i de brev som Paulus och andra skrev till de kristna församlingarna efter uppståndelsen och himmelsfärden. Dessa brev tillsammans med evangelierna skapar en större och överväldigande bild av Jesu gärning och Guds syfte med människan.
När man talar om tro i detta sammanhang handlar det om en världsbild som innefattar historiska händelser som återges av ögonvittnen. Det är alltså inte frågan om mänskliga påhitt. En kritiker kan naturligtvis ifrågasätta sanningen i ögonvittnenas berättelser. Men man kan även välja att tro på dessa berättelser om man anser att det finns goda skäl för detta. Här kommer vi in på vad man brukar kalla ”de inre bevisen”. De yttre bevisen är de berättelser och det budskap Bibeln förmedlar. Dessa berättelser innehåller historiska fakta som verifierats av trovärdiga ögonvittnen. Det är något vi vet. De inre bevisen är när Bibelns budskap landar i min inre människa och framstår som trovärdigt. Detta mottagande av Bibelns budskap har lett miljoner människor till en övertygelse om att Bibeln är en bok inspirerad av Guds Ande, och man har fått en ny världsbild vilken innefattar både en andlig och en fysisk dimension som på många sätt interagerar med varandra. Det finns visserligen många olika uppfattningar om hur allt detta fungerar på detaljplanet, och vi blir ofta medvetna om att det finns mycket vi ännu inte förstår. Men det viktigaste förstår vi, att Gud skapade människan till sin avbild och att han nu, efter det att Jesus besegrat syndens och dödens makt, håller på att upprätta människan och hela skapelsen till det han haft i tankarna från början.
En kort sammanfattning av vad som finns i Guds tanke uttrycks i Johannes evangelium kapitel 3, vers 16. Där skriver Johannes: ” Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Här talas det om att tro på Guds son, Jesus, Messias, och på hans frälsningsverk. Det är något helt annat än att tro på tomtar och troll.
Richard Dawkins har sagt ” När en person lider av en vanföreställning kallas det mentalsjukdom. När många personer lider av en vanföreställning kallas det religion.”
Johannes skriver i sitt första brev: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord. Livet har uppenbarats, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.”
Bibelforskare menar att Johannes i detta brev bland annat vill vederlägga gnostiska villolärare, antikrister, som predikade att Jesus var en andevarelse utan en fysisk kropp. Det stämmer inte säger Johannes. Vi vet att han var en människa av kött och blod. Vi levde tillsammans med honom under tre år, såg honom, lyssnade till honom, rörde vid honom. Johannes hänvisar till vad han själv har sett och hört och detta förkunnar han nu för andra. Han var med vid Jesus död på korset. Han såg den tomma graven. Han mötte och umgicks med Jesus efter uppståndelsen. Han såg när Jesus lyftes upp och försvann i en molnsky. Han hörde hur de två männen (änglar) förklarade att denne Jesu som nu försvann från jorden ska komma tillbaka på samma sätt till jorden. Det är historiska händelser som gör att han är fullt övertygad om att Jesus är Guds son.
Min poäng är att Bibelns Jesus och händelserna kring honom i Nya testamentet äger historisk evidens. De är inte myter eller sagor.
Det finns i kristna sammanhang ett närbesläktat ord till vetande – visshet. Denna term, visshet, smälter samman de yttre bevisen med de inre bevisen. Visshet är en kombination av tro och vetande. Hebreerbrevets författare säger: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser.” Här talas om att man kan ha en övertygelse, en visshet, om sådant man ännu inte ser fullbordat. Tro, hopp och vetande fogas samman till en ny sorts kunskap som förmedlas genom den helige Ande. För den kristne är detta, i all sin mystik, ett rimligt sätt att förstå vår omvärld. Men för den som inte tror på en andlig dimension i tillvaron kan detta nog kännas svårförståeligt. Och man kan naturligtvis betvivla allt utom sin egen existen. Cogitu ergo sum.
Tommy Lindén