Fruktens Ambivalens och Hängivenhetens Mörker
En komparativ analys av Patrik Hagman och John Lennox gällande kristen elakhet
Inledning: Trons trovärdighet i en polariserad tid
Den kristna trons trovärdighet i det moderna västerlandet vilar inte längre enbart på dess intellektuella sanningsanspråk eller historiska rötter. Idag prövas den alltmer mot sina etiska och sociologiska utfall. I en tid präglad av polarisering riktas blicken mot de troendes faktiska beteende. Det är i skärningspunkten mellan dogmatik och praktik som den djupaste krisen ofta uppstår.
Denna analys utforskar detta spänningsfält genom att ställa två markant olika teologiska röster mot varandra:
- John Lennox: Den brittiske matematikern och apologeten som representerar en rationalistisk tradition där trons försvar står i centrum.
- Patrik Hagman: Den finlandssvenske teologen som företräder en existentiell och asketisk teologi, fokuserad på sårbarhet och praktik.
Fokus för analysen är fenomenet ”kristen elakhet” – observationen att religiös hängivenhet inte alltid leder till helgelse, utan ibland fungerar som en katalysator för en specifik, förfinad form av ondska. Frågan vi ställer oss är: Om frukten ibland är god och ibland ond, men roten (den subjektiva hängivenheten) är densamma, håller då argumentet att det onda bara är en ”avvikelse”?
Del I: Patrik Hagman och fenomenet ”Kristen Elakhet”
I diskussioner kring boken Beröringen identifierar Patrik Hagman ett djupt liggande tvivel. Detta tvivel handlar inte om Guds existens i abstrakt mening, utan om trons konsekvenser i människors liv.
Hängivenhetens mörka baksida
Hagman beskriver att hans största grund till tvivel är ”kristen elakhet”. Det är inte sekulär ondska som skrämmer honom mest, utan den specifika ondska som uppstår på grund av den kristna tron. Han konstaterar att det som får honom att ”komma närmast tvivel” är att se hur kristna människor, drivna av sin tro, uppfattar att de har rätt – eller till och med en plikt – att vara elaka mot andra.
Detta är en avgörande observation. Det handlar inte om kristna som ”misslyckas” med att vara goda (vilket är en allmänmänsklig svaghet), utan om kristna som ”lyckas” med att vara elaka genom att använda sin tro som bränsle.
Det ”giftiga” systemet
Hagman kopplar denna ondska till rädsla och systembyggande. En gudsbild som säger ”jag älskar dig” men samtidigt behåller rätten att förgöra dig om du tänker fel, skapar en ”giftig eftersmak av fruktan”. När denna fruktan institutionaliseras skapas slutna system.
En kyrka eller en gemenskap utan sina tvivlare och kritiker riskerar att bli ett ”system renat från all mänsklig värme, all empati och all intellektuell hederlighet”. I sådana system blir lydnaden och renlärigheten de högsta dygderna. Paradoxalt nog kan denna lydnad göra ”Guds vilja på jorden till ett helvete”. Om liturgin och debatten formas av rädsla för det avvikande, kommer ”frukten” att bli ondska, oavsett hur ”bibeltrogen” doktrinen är.
Del II: John Lennox och det apologetiska försvaret
John Lennox närmar sig frågan från ett helt annat håll. Hans projekt är att försvara kristendomens sanningsanspråk. Hans hantering av ”det onda som görs i Guds namn” är logisk och defensiv.
”Missbruk” och ”Sanna Kristna”
Lennox centrala försvarslinje är att skilja på dem som kallar sig kristna och dem som faktiskt följer Kristus. Han lutar sig ofta mot Jesu ord: ”På deras frukt skall ni känna igen dem” (Matt 7:16).
Hans logik är följande: Om kristendomen definieras av efterföljelse av Jesus (som predikade kärlek), så är en elak eller våldsam kristen en ”kontradiktion” (en oxymoron). Handlingen i sig bevisar att personen inte är en ”sann” kristen. Han använder ofta en analogi från vetenskapen: Vi dömer inte ut fysiken för att den användes för att skapa atombomben; vi skiljer på ”geniet Einstein” och ”missbruket av hans vetenskap”.
På samma sätt menar Lennox att vi måste skilja på Guds storhet och det onda som görs i Hans namn.
Del III: Analys – När hängivenheten är densamma
Här uppstår konflikten mellan de två synsätten. Lennox resonemang bygger på att ”dålig frukt” (ondska/elakhet) alltid indikerar en ”dålig rot” (ingen sann tro).
Hagmans perspektiv utmanar detta fundamentalt. Han föreslår att en ”sann rot” (äkta hängivenhet, bön, bibelläsning) faktiskt kan producera ”dålig frukt” (elakhet, uteslutning, hårdhet) under vissa systemiska förutsättningar.
Fenomenologin av hängivenhet
Om vi studerar historiska exempel på religiös ondska – från inkvisitorn till den dömande debattören på sociala medier – finner vi sällan en brist på hängivenhet. Dessa aktörer ber ofta, läser skrifterna och offrar bekvämlighet för ”saken”. Fenomenologiskt upplever de sig vara ledda av Gud. De känner ”frid” över sina hårda ord eftersom de tolkar det som att de ”står upp för Sanningen”.
Lennox modell misslyckas här eftersom den gör ett cirkelresonemang: Han definierar orsaken (tron) utifrån effekten (handlingen). Men om input (bibel, bön, nitälskan) är identisk hos både den kärleksfulle och den elake, så är Lennox förklaring otillräcklig.
Tabell: Jämförelse av synsätt
| Aspekt | John Lennox (Apologeten) | Patrik Hagman (Teologen) |
| Syn på ond handling | Bevis på avsaknad av sann tro (Nominell/Missbruk). | En tragisk möjlighet inom tron, driven av rädsla/system. |
| Hängivenhetens roll | Den onda aktören har ”fel” hängivenhet. | Hängivenheten kan vara äkta men missriktad och destruktiv. |
| Orsak till ondska | Externa faktorer (Politik, Mänsklig ondska). | Interna faktorer (Teologisk rädsla, Systembevarande). |
| Lösning | ”Rätt bruk” av tron, intellektuell klarhet. | ”Beröring”, sårbarhet, kritik av maktstrukturer. |
Del IV: Slutsats – Sårbarhetens nödvändighet
Är Lennox resonemang tillförlitligt för att förstå den elakhet vi ibland ser i kristna debatter? Svaret måste bli nej. Genom att hävda att ”dålig frukt” bevisar ”falsk tro”, gör han hängivenheten irrelevant som analysverktyg. Det lämnar oss utan förklaring till varför så många ”sanna” (subjektivt hängivna) kristna agerar elakt.
Om vi tror att elakhet bara begås av ”nominella” kristna, slutar vi rannsaka vår egen hängivenhet. Vi riskerar att tro att ”mer tro” (mer tvärsäkerhet) automatiskt botar elakheten, när Hagmans analys visar att en viss typ av hängivenhet – den som bygger på rädsla och systemförsvar – faktiskt kan öka den.
Den ”goda frukten” kommer inte av dogmatisk korrekthet eller av att vinna en debatt mot ”det onda” i samhället. Den kommer, enligt Hagman, av ”beröringen” – att våga släppa garden, att våga vara sårbar och att möta ”den andre” inte som en fiende som ska besegras, utan som en människa.
Att förneka trons kapacitet till elakhet är, ironiskt nog, det säkraste sättet att låta den slå rot mitt i helgedomen.
Per Karlsson
Mycket intressant. Ska fundera och återkomma med mina synpunkter.
Tommy Lindén
Mycket intressant artikel. Du skriver:
”Det handlar inte om kristna som ”misslyckas” med att vara goda (vilket är en allmänmänsklig svaghet), utan om kristna som ”lyckas” med att vara elaka genom att använda sin tro som bränsle.”
En sak jag kommit fram till genom åren är att jag inte kan tvinga någon att tro något annat än det de tror. Min fru sa att ”man tror det man har hört tills man hör något annat som verkar bättre”. Det är ett enkelt sätt att beskriva processen. Jag har själv reviderat min uppfattning i olika trosfrågor ett flertal gånger i mitt liv. Till exempel den uppfattning jag bar med mig från barndomen om det eskatologiska förloppet i ändens tid har ändrats. När jag under senare år hört olika teologer ge en annan syn på vad Bibeln säger om ändens tid har jag börjat tänka i andra banor. Och efter ytterligare egna studier har jag kommit fram till att deras uppfattning är mer relevant och överensstämmande med Bibeln. Den medför även att helhetsbilden av Guds handlande med Israel och människosläktet i historien blir klarare och begripligt. En mängd pusselbitar faller på plats. Men ännu är inte allt kristallklar. Och jag kan inte garantera att den position som jag för närvarande har inte kommer att revideras ytterligare. Tvärtom inser jag nu att våra teologiska modeller är som byggnadsställningar för vårt intellekt, men dessa byggnadsställningar behövs inte när byggnaden är klar. Här kommer kristendomens kanske störste teolog med en intressant teologisk sanning:
1 Kor 13:9 Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna.
Målet med allting enligt Paulus är att allt ska fullkomnas i den gudomliga kärleken. Detta stämmer med vad Jesus ber om i Joh 17:25: 25:
Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. 26 Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.”
Ett stort hinder som saktar ner denna gudagivna utveckling tror jag, som du tar upp i artikeln, är den kristna elakheten med rötter i missriktad hängivenhet. I vår renlärighetsiver kan vi bli väldigt raljerande och cyniska mot dem som inte tror som vi. Vi kan rent av kalla varandra för villolärare. Här måste vi odla ett annat förhållningssätt till varandra. Round Table med Bibeln i Centrum är ett forum för respektfulla samtal i bland annat lärofrågor.
Då det gäller missriktad hängivenhet framställer Paulus sig själv som ett bra exempel.
Apg 22:3 Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla är i dag. 4 Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse.
Som jag förstår detta förföljde inte Paulus den messianska församlingen för egen vinnings skull, för att berika sig själv. Han gjorde det för att han trodde sig tjäna Gud. Problemet var att han hade en ofullständig gudsbild och förståelse om Guds vilja och Guds agenda.
Kan det vara så med oss fromma gudfruktiga kristna i dag, att vi har en ofullständig gudsbild och förståelse om Guds vilja och Guds agenda. Men vi vet inte om det och är ovilliga att lyssna till vad andra har att säga.
Då det gäller Lennox och Hagman vill jag inte uttala mig. Jag har lyssnat en del till Lennox som jag har stort förtroende för, men vet inte hur han tänker i alla frågor. Hagman är relativt okänd för mig, men det du säger i slutet på din artikel känns relevant.
” Den ’goda frukten’ kommer inte av dogmatisk korrekthet eller av att vinna en debatt mot ”det onda” i samhället. Den kommer, enligt Hagman, av ’beröringen’– att våga släppa garden, att våga vara sårbar och att möta ’den andre’ inte som en fiende som ska besegras, utan som en människa.”
Tommy Lindén